En ensam svart fågel med gul näbb pickar i det nyklippta gräset en fuktig novembermorgon. Jag ser ut över åren med sandlådor och små orange traktorer som gör kurviga vägar genom den fina sanden. Över gungställningar och uppblåsbara små blå pooler med delfiner simmande bland gräsiga fötter och alltför stora cyklop. Det sägs att hjärnan inte kan skilja på tankar och verklighet. Men jag undrar. Den glädje och intensitet som fanns då är nu ett vackert minne med ömhet och nostalgi. Så jag vet inte riktigt. Inte tårades mina ögon då.

Med kaffe och ett jävlaranamma ska jag ta mig genom. Som alltid. Det kommer att bli bra.