I mitt samhälle
befinner jag mig inte mitt i
utan i en utkant

jag är en marginalvarelse
kanske har jag alltid varit det
men idag njuter jag
som ålderspensionär

men -
har fått nya slag
en ny ängslan
särskilt när jag ska hoppa
klättra eller gå balansgång

i natt kunde jag inte sova
betraktade mina handryggar
såg rynkor och bruna fläckar
som inte varit där förut

alla sinnen, hjärnan med sina minnen
också all min vetgirighet
och skaparlust
alla frågor jag har
allt som gnager
är till bara för en liten tid

hur länge
ack, min kropp
hur länge finns vi till

snart flyger vi all världens väg

om mitt i smeten
eller i marginalen
är vi alla ändå samma

mänsklighet

finns det något större

finns mer -

har drabbats av ett ljus
har druckit av dess kraft
men trots det
har jag inte sett till
eller fått klart besked
om en levande gud
barmhärtig far
och kärleksfull
allsmäktig chaufför
-
någon som vet
vart resan bär?