Rummets fattiga konturer glimmade sparsamt, reflekterade av skärmens ljus, det enda som kunde urskiljas i ett övrigt mörker. Ljudbilden hade en liknande karaktär. Syntetiserade småljud ifrån en stilla susande apparat signalerade om händelser i stort och smått. Som till exempel när 200 spänn försvann med ett softat rasselljud eller när ett meddelande trillade in i MSN. Båda sakerna skedde framför H nästan samtidigt. R var på väg. Han skulle göra sig redo. Fan, fan, fan. Inte nu. Måste jobba tillbaka tvåhundringen, ju. Kulorna som trollades bort ifrån en förtrollad måste trollas tillbaka. Alltmer ivriga fingrar med alltmer påtaglig handsvett ryckte musen planlöst runt inför nästa giv. "Hinner jag? Hinner jag?"  byttes dock snart ut mot "vinner jag?, vinner jag?".

Det var när det ringde på dörren som han blixtsnabbt insåg att de där minuterna som han hade på sig att duscha och göra sig i ordning, hade försvunnit ut i ännu en omgång framför datorn.

- Aaa, men. För fan. Du skulle vara klar ju?  I tamburen gav R uttryck för sin fustration över tummade planer inför kvällen. H försökte inte bara vara snabb när han duschade och fixade till sitt yttre, utan ville även ge sken av nästintill överljudsfart mellan garderoben och klädbyrån.

- Ah...eh...hade en sån fin hand...och så hade den jäveln en stege...
- Amen, du skulle ju se mig igårkväll! fem raka - 1200 spänn!!, replikerade R och drog fingrarna längs kepsskärmen.

-Coolers, mumlade en krökt skugga invid garderoben, fullt upptagen med strumppåtagning.

Plötsligt stelnade de till. Genom väggen hörde de två människor skrika, dova dunsar avbytas av gråt och jämmer. Grabbarna, som för fem sekunder sen var fullt upptagna med att planera kvällens taktik på kasinot, blev nu bryskt tillbakakörda till nuet och varse om sina egna hjärtslag, några meter ifrån någon i smärta och förtvivlan. De kände en maktlöshet och empati, dock såpass avbrytande i färg och stil gentemot deras egen image, att de var tvungna att på nåt sätt smeta över det inträffade med sina enkla och cyniska förklaringsmodeller.

- Alltså jag fattar inte varför tjejen inte lämnar den där idioten.

- A, det är samma varje gång. Och om tjejen lämnar killen, så söker hon upp en ny som också slår. Jag hänger inte med i logiken. Som om de vill bli slagna.

De susade snabbt nerför trappnedgången för att få luften att tvätta av den olustiga stämningen. Desperat försökte de hitta ett roligt skämt, ett minne, en förhoppning kring kvällen för att sudda ut det som hänt.

- Du, G kanske kommer...Vad tror du? Blir det helkväll då?

- Jävlar...Kommer han, då kan det sluta hur som helst.

De båda skrattade snabbt och började kuta längs trottoaren för att hinna med bussen. Kvällens begivenhet väntade! Alla skulle vara där, nöjesivern skulle skölja över salongerna och smitta de allra minsta. Pengar skulle rulla, drömmar skulle spira. Klickandet av spelmarker skulle ackompanjera sorlet, skratten och förtärandet av en underbar kväll. Innan de gled in genom entrén rättade de till sig och intog det världsvana rörelsemönster som de så ofta tränat på hemma vid garderobsspegeln. De sögs in i förväntans atmosfär , laminerat i monetär glans. De vandrade stilla genom rummen utan att förhasta sig i sin väg mot sina drömmars mål. De, om några, fick aldrig någonsin dölja sitt skrala begär. De vandrade förbi borden med samlingarna av människor. Storspelarna, med frasiga sedelbuntar, tjocka som smörpaket. Kvinnorna, som med kroppsmålning och språk ljudlöst utropade sig själva till kvällens prislösa bonus. Förlorarna, som aldrig klarat eller ens insett vikten av ett uttrycklöst ansikte. Alla skymtade de förbi när paret med avslappnade steg närmade sig sitt stambord. H kände bubblor rulla längs revbenens kant. - Det är nu, det är i kväll. Nu skulle vågen komma, nu skulle han kunna hänga med. I fickan hade han tolv tusen, pengar som han fått av sin syster för att han skulle skaffa henne en bra dator. - Du förstår dig ju på det där med datorer, var hennes förtroendekvitto. Innan kvällen är slut kommer han kunna köpa henne två datorer utan problem, tänkte H och började skala av sedlar ur den lilla bunten.

- Nämen, se! Den becksvarta natten har även förlöst våra hårdkokta bröder ifrån Kallhems oändliga gränder.

G svängde ljudlöst intill de två för att fortsätta sin enmansshow inför sin utvalda krets av färglösa beundrare.

- Välkomna, välkomna! Sprid ut era insatser såsom tjuren sprider sin säd över nejdens alla livmödrar. Befrukta natten och Fortunas slöja ska smeka era själar. Denna natt ska bli händelsernas natt, med champagne, rikedom och lycka!

Han höjde sitt glas, tog en klunk och lät därefter begrava sitt ansikte i kvällens utvalda frillas.

--------------------

Ljuset ifrån salongerna smekte sitt farväl mot deras ryggar då de rumlade nerför entretrappan och ut på den asfalterade uppfarten. Det hade börjat regna.

- Faaan, jag hade det! Jag kände att jag var så nära, så nära.

H måttade med ena handen skakandes för att höja liknelsens pedagogiska värde. R hade dock varit med förut.

- Hur mycket förlorade du?

Det var några sekunders tystnad som R inte fann lämpliga.

- Fem tusen?, sju?

- Allt.

Det fanns inget mer att bygga på.  Natten var brutal i sin svält på ljus. Skuggorna skrek av medlidande och en tung betongklump höll på att spräcka alla Hs inälvor. Sakta formade deras väg sporadiska vågmönster, kaotiska i sin skapelse, fjättrade av den hårda verklighetens obändliga naturlagar. H flöt i sina kval. R bröt den tystnad som drunknat i ljudet av miljontals vattendroppar som träffade marken.

- Det har kommit ut en bok om hur man vinner i Texas holdém. Du vet, Joe Hachem. Han har skrivit den. Han lär ut alla trix. Det går bara inte att förlora när man har läst den. Fattar du? Jag måste bara få tag på den.

R manglade på och ekot följde dem längs gatorna. H:s inre brann. Stunden plågade honom och han klarade inte av tanken på att bära kvällens konsekvens. Han sökte bärhjälp.

- Fan, alltihop var uppgjort. De hade mixtrat med korten.

- Tagga ner nu, H.

- Nää! Vaffan, jag fick aldrig upp nåt ess under hela kvällen! de andra hade hur många ess som helst! De jävlarna fuskar! De ska betala tillbaks min syrras pengar!

Den tragiska gestalten gav fysiska uttryck för sin fustration genom att sparka sönder en sopkorg.

- För fan!! Lägg av nu!

R hade redan insett det meningslösa i orden han kastade ut men ville på nåt sätt ändå tala om att han fanns där, att han i alla fall försökte. Men helst av allt ville han därifrån, ifrån de mörka gatorna, ifrån H som alltmer spårade snett, bort ifrån ett lövtunnt lönekonto, bort ifrån hårda ord, bort ifrån allt.

- Jag vill gå hem nu, sa R stumt.

- Javisst, gå du hem! Skit i mig! jag ska kontakta Spelombudsmannen, alla tidningar, hela jävla staten för att de snor folk på pengar. Jag ska dra upp himmel och jord för detta jävla svindleri! De jävlarna skulle ha stryk hela bunten!

- Mmm, visst. Vi ses väl imorgon. R vek av, sneddade över en rabatt för att komma ifrån allt så snabbt som möjligt.

H sa inget utan fortsatte med raska steg mot verkligheten, mot den benhårda konsekvensen. Den kalla fuktiga luften förmådde inte ens svalka den alltmer glödande betongklumpen strax under hans bröstkorg. På vägen uppför trappen mötte han granntjejen igen. Denna gång tätt i sin mans armar. De var på väg upp, men det gick långsamt. Stegen avbröts  med ständiga ömma kyssar och smekningar. H var tvungen att klämma sig förbi paret för att komma vidare. De småskrattade och mumlade ett ytterst sparsamt "hej" till honom. Han hummade tillbaka och ville mest komma innanför sin dörr.

- Ha, dags för försoning nu? Tänkte H när han slängde av sig jackan i tamburen.

 - Vad hoppas hon på egentligen? Att han ska sluta slå? Dumma kossa!  Han slängde en tom plånbok och nycklar på hallbordet och gick in i sovrummet.