Jag går genom korridorer
där rösterna studsar
mot väggarna
som om de letar efter alla
utom mig.

Det är som om luften vet
vem som hör till
och vem som bara
tar plats.

Jag lär mig tidigt
att steg kan vara tysta,
att blickar kan bränna
och att ett skratt
kan skära djupare
än vilken pinne som helst på skolgården.

Och någonstans mellan
"får jag vara med?"
och
"äh, det är fullt"
börjar jag tro
att det är jag
som är felet.

Ensamhet har många rum.
Mitt heter:
”du behövs inte”.
Jag bor där ibland,
när dagen blir för lång
och hjärtat för trångt
för allt jag inte fick säga.

Det händer att jag blir arg.
Att händerna knyts
för att hålla ihop
något som håller på att gå sönder.
Ilskan är inte mot dem,
inte riktigt—
den är mot känslan
att inte duga ens
när man försöker vara liten
och inte störa.

Nätterna är värst.
Då kommer tankarna smygande,
tassar över bröstet,
viskar om hur ingen
vill sitta bredvid mig,
hur ensamheten
kanske är det enda
som faktiskt väljer mig.

Jag undrar ofta
om de ser det.
Hur jag släpar mig till skolan
som om benen minns
ett slag hjärnan försöker glömma.
Hur jag letar efter ett ansikte
som inte drar bort blicken.
Hur jag hoppas
att någon ska säga mitt namn
som om det betyder något.

Samtidigt lär jag mig överleva.
Jag bygger små världar
där jag får plats.
I block, i drömmar,
i tysta hörn
där ingen frågar
varför jag sitter ensam.

Jag blir skicklig på att låtsas.
På att höja axlarna
som sköldar,
på att le med bara halva munnen,
på att säga:
”det gör inget”
fast hjärtat skriker efter motsatsen.

Men ibland—
när någon låter mig vara nära,
när en hand sträcks fram
utan att räkna villkor,
när en röst säger
"kom"
och faktiskt menar det—
då händer något.

Då spricker mörkret lite
och något varmt
rör sig inuti bröstet
som om jag fortfarande
är möjlig.

För sanningen är:
jag vill inte vara stark.
Jag vill bara bli sedd.
Inte som problemet,
inte som det udda,
utan som barnet
som bara vill höra till.

Tills dess går jag vidare,
ett steg i taget,
fastän det svider
på ett sätt ingen riktigt ser.
Och jag bär mitt hjärta
som ett tyst rop:

Finns det någon plats
där också jag får vara med?