Stjärnor dör i sina egna mått.
Ljuset fortsätter som ett eko
från en plats där trycket en gång höll.
Rymden bär spåren
utan att bära kroppen.

Smärta rör sig på samma sätt.
Den har redan lämnat sitt ursprung
men anländer varje dag
till samma nerv,
samma tanke.

Jag går genom mark som ännu minns regn.
Mossa håller formen av tystnad.
Vattnet känner inga namn.
Allt lever i sin oskuld
utan vetskap om mig.

Ändå förändras ytan.
Händer lämnar fett på bark.
Stenar flyttas ur sin vila.
Människan bär ett slitage
som inte kan tvättas bort.

Smärtan står bredvid
som ett ljus utan källa,
en värme utan härd.
Den talar om ett liv
som förlorade sin plats
men behöll sin bana.

Den som ser mig här
ser fortfarande skenet
och antar närvaro.
Antar fortgående liv.

Jag vet var centrum en gång låg.

För att inte stå i efterbilden,
för att låta det oskyldiga
slippa min restvärme,
tar jag två steg åt höger.

Ljuset fortsätter.
Källan tiger.