Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Inspirerad av några rader i Cathy\'s när nästan allt försvinner


En tjänares skor


Det finns en indiansk devis
om hur man ska döma sina vänner

som de flesta blundar för
trots att den ligger vid våra fötter

men av någon slags självklar osjälviskhet 
gick du i andras mockasiner

mil efter mil

i åratal


dina egna skor stod dock kvar
bortvända i ett dammigt skymundan

knappt använda och övergivna
av sin i förtid uttjänte tjänare

men det gjorde inget

därför att skor behövdes inte längre
dit stegen hade nått till slut

och i ett förglömt hjärta
möttes himlens alla horisonter


Fri vers av Almagrundet
Läst 385 gånger
Publicerad 2006-09-13 10:38



Bookmark and Share

  Almagrundet
Svar till Alienas intressanta fråga:

Jo, så är det nog. Fast jag tror inte någon alltid kan gå i andras mockasiner. Dikten är lite tillspetsad för att väcka tanken vad som händer inom en när man lever sig in i sina medmänniskors liv. Horisonterna vidgas, men kanske på bekostnad av sin egen identitet, eller snarare uppfattningen om ens för stunden närvarande identitet. För var går egentligen ens identitets gränser? Är det inte just något som liknar en med tiden vidgande horisonter där gränserna i ett retroperspektivt seende uppfattas som snäva?

Jag hade några personer i tankarna när jag skrev ner dikten, personer som har gått igenom en process som kan beskrivas på ovanstående sätt. Men jag tänkte också på stora andliga individer som utvecklat medkänslan till det yttersta.
2006-09-15

    ej medlem längre
Vackert och tankeväckande!
Jag undrar nu bara - Om man alltid går i andras mockasiner, tappar man inte sin egen identitet då?
2006-09-15

  Jana
Väldigt vackert skrivet.
Jag är inte en av de som vet mycket, eller som har läst mycket, men när det kommer till min egen känsla så fångade du mig.
Dikten hade ett väldigt skönt flyt och kändes inte stötig att läsa och det är viktigt för mig.
2006-09-13
  > Nästa text
< Föregående

Almagrundet
Almagrundet