Det var aldrig tänkt som en tävling.
Inte han mot hon,
inte styrka mot känsla,
utan två krafter i dans — olika,
men skapta för att bära varandra.

Det maskulina: riktningen, ramen, handlingen.
Den som står stadigt när stormarna når fram.
Rytmen som säger: “Jag håller linjen.”
En trygg hamn för viljan.

Det feminina: flödet, värmen, känslan.
Hon som känner före hon vet,
som förvandlar rum till liv,
och ord till mening.
Hon säger: “Jag ser.”
Han svarar: “Jag skyddar.”

När de får vara sanna — inte förvanskade,
inte spegelbilder av varandra —
uppstår något helare än jämlikhet.
Det blir harmoni.

Men när hon tvingas bli som honom
för att räknas, för att synas,
och han lärs att skämmas för sin styrka,
då går något förlorat.
Då jagar vi balans genom att riva den.

För det feminina och maskulina
är inga roller att tävla i,
utan språk vi föds med.
Två röster skapade för dialog,
inte krig.

Och när de talar till varandra —
respektfullt, klart, stilla —
då behöver ingen längre kämpa
för att bli hörd.
Då andas världen i takt igen.