Klockan 07:14. Larmet skär genom mörkret som en kniv. Hjärnan vaknar inte – den kraschar igång. Redan nu känns dagens stimuli som en storm på väg. Duschen är för högljudd, för blöt, ljus är för skarpt, och kläderna klibbar mot huden som sandpapper. Rutiner, tänker jag. Samma skjorta, det jag känner mig bekväm i, samma väg till jobbet. Förändring är inte ett alternativ.

På bussen övar jag ögonkontakt i spegeln. Titta kort, nicka, le snett. Repetera. Om och om igen. Småpratet med främlingar är en minfält – orden kommer fel, pauserna för långa. "Hur har du det?" betyder säg något normalt. Inte ärligt, bara utfyllnad. Jag svarar mekaniskt, räknar andetag för att inte fly. Autismen gör varje social kod till ett pussel med fel bitar. Som att lyckas lägga ett halvt pussel bara för att vakna nästa morgon och något har slängt ner det på golvet — utspritt.

Arbetet är ett kaos av öppna planlösningar. Telefonen surrar, kollegor pratar över varandra, mejl och meddelanden staplas i hundratal. Dyslexin gör skärmen till en fiende – bokstäverna byter plats, meningar flyter ihop. Jag läser samma rad tre gånger, hjärnan skriker snabbare! men fingrarna hänger efter. ADD fladdrar in: en ny flik, en notis, en tanke om något helt annat. Fokusera. Listor hjälper inte när prioriteringarna dansar tango.

Mötet klockan 11. Chefens röst blandas med luftkonditioneringens surr. Jag nickar, antecknar febrilt, men orden på pappret blir gibberish. De tror jag är ointresserad, tänker jag. Sanningen är att jag hör för mycket – allt på en gång. Autistiska sensorer överbelastar, ADD distraherar, dyslexin stjäl orden. Leendet är min rustning. "Bra idé", ljuger jag flytande. Inombords imploderar jag.

Lunchen är en paus som inte finns. Kollegor småpratar om helgen. Jag tuggar tyst, fixerar mönstret i bordet. Specialintresset vaknar – teckna, skriva, något djupt och meningsfullt – men jag kväver det. Inte här. Ensamheten är inte fysisk. Den är att sitta mitt i rummet och vara osynlig.

Eftermiddag: schema och möten som kväver. Hjärnan är en överhettad dator, tankarna fragmenterade. Stimmandet börjar – fingrarna knackar rytmiskt under bordet, benen gungar. Dölj det. Klockan 16:30 kommer muren. Meltdown knackar på. Svetten rinner, hjärtat dunkar, världen krymper till en tunnel. Ut, ut, ut.

Hemma klockan 18:47. Kollaps. Soffan sväljer mig hel. Stim fritt nu – gunga, fladdra, rocka. Tårar utan anledning. Ingen ser kampen. Ingen ser hur jag översätter världen varje sekund. Vänner ringer: "Hur är läget?" Bra, ljuger jag igen. Sanningen är för tung: jag är utmattad av att existera.

Natten faller. I mörkret stimmar jag vidare, hyperfokuserar på en YouTube-video om A.A Milne tills ögonen sluter. Imorgon börjar det igen. Dag 473. Masken på. Hjärnan redo för strid. Ensam, men vid liv.