Det börjar inte med stöveltramp,
utan med ord som låter rimliga.
Med flaggor som hålls lite högre än sanningen,
med rädsla som kallas ordning.

En regering speglar sig själv
och säger: vi är nationen.
Alla andra blir skuggor,
avvikelser, hot, siffror i marginalen.

Människovärdet krymper
när makten slutar fråga
och börjar peka.
När lag blir ett verktyg
och rättvisa en accessoar.

Propagandan talar med lugn röst:
Detta är nödvändigt.
Detta är för ert eget bästa.
Så talar alltid den makt
som redan har slutat lyssna.

Historien känner igen detta mönster.
Den har sett hur “vi” blir rena
genom att “de” görs mindre.
Hur våldet först kläs i språk
och sedan i uniform.

Det sjuka är inte bara hatet,
utan självrättfärdigandet.
Att se sig själv som utvald
och andra som förbrukningsbara.

När staten börjar dyrka sin egen spegelbild
och kallar den sanning,
då är det inte längre politik.
Det är ideologi utan samvete.

Och världen står åter vid kanten
och viskar:
Vi har sett detta förut.
Frågan är inte om det är farligt.
Frågan är vem som vågar säga nej
innan det blir normalt.