De säger: hon var ett hot.
De säger det snabbt, samstämmigt,
innan blodet hunnit svalna.
Så börjar alltid berättelsen
som ska rädda makten, inte sanningen.

Men kameran såg något annat.
Den såg ingen attack,
ingen storm, ingen fara.
Den såg bara kulor
och ett liv som föll
för att staten behövde en version.

Så föds propagandan:
inte ur kaos
utan ur kontroll.
En färdig lögn,
redo att serveras
innan frågorna vaknar.

Makten kräver lydnad,
men hatar vittnen.
Den tål inte bilder
som inte böjer sig.
Den tål inte städer som säger:
Ni talar inte för oss.

När uniformen slutar lyda folket
och börjar lyda en idé,
då är det inte längre ordning.
Då är det ockupation
med ett vänligare ordval.

De säger: utredning kommer.
Historien vet vad det betyder
när makten utreder sig själv.
Det betyder tid.
Det betyder glömska.
Det betyder ännu en grav
utan erkännande.

Men varje gång lögnen upprepas
spricker den lite mer.
Varje gång sanningen fångas på film
tappar tyrannin sitt språk.

Detta är inte ett misstag.
Detta är ett system
som lärt sig att döda
och kalla det försvar.

Och när städer reser sig och säger:
Gå härifrån.
Då är det demokratin
som fortfarande andas,
svagt men trotsigt,
i en tid där makten
helst vill att vi ska vara tysta.

Minnet är farligare än vapnen.
Och därför försöker de skriva om det.
Men blod ljuger inte.
Och sanningen,
hur trampad den än är,
kommer alltid tillbaka
för att kräva räkenskap.