- Jag gissar att det här är rätt tillfälle, säger den mörkklädde mannen när de båda står på bakgården och pissar ner i dagbrunnen. Den andre, något mer ljust klädd med en släng av medelmåttighet och lagom anda, tittar förvånad tillbaka.

- Vet du vem Anor Kampra är?

Lagommannen börjar bli osäker. Vad vill han? Vad tänker han göra?

- Vet du det? Ja, jag bara undrar.

Den mörke mannen riktar sin uppmärksamhet neråt och är på väg att avsluta sitt förätt. Han gör sig åter representabel i en takt som ger uppenbar misstanke om att komma i fas med den medelmåttige. Genom mörkret på väg mot ett ljusflöde i en dörr försöker den mörke bilda en dialog.

- Förr så var jag en vilsen själ. Sysslade med droger och sånt, förstår du?

Av ljusflödet återskapas väggar, tak och golv. Möbler och människor börjar urskiljas allteftersom de går. Ljudet av andras utbyten och erfarenheter fyller lokalen med inslag av trivsamt klingande och bubblande ifrån glas, fyllda av nåt mousserande. Ett bludder flyter ut ifrån en musikanläggning utan att någon egentligen tar notis om det.

- Mmm, jaha, svarade medelmåttan.

Situationen med en likgiltig åhörare är inte ny för den mörke. Dock är hans desperation så pass stark att han vill fortsätta att försöka övertyga en intetsägande person, få honom att lyssna, fascineras, fängslas av det han har att säga. Han vill få en bekräftelse på det vansinne han befinner sig i, åtminstone ifrån en sista förstående själ. Han vill så gärna ägna återstoden av natten till att tugga ut det han har att berätta till en som tittar på honom och säger  "wow" och "precis" och "javisst!" och som öppnar sig för ännu en integritetsinvasion.

- Men i Anor Kampra hittade jag hjälp ut ifrån den där skiten. Och jag hittade så mycket mer!

Medelmåttan har inte riktigt hört på vad den mörke sagt men tycker att Anor Kampra låter ungefär som ett varumärke, som Coca Cola, Tutti Frutti eller Pana Sonic. Eller var det Panasonic? Strunt samma. Flykt mot det förväntade fortsätter förbi mingel, klirr och spill.

- Anor Kampra kommer ifrån de djupaste skogarna i Thailand. Anor är en mycket vis man som levt hela sitt liv i naturen och lärt sig allt om naturens förmåga att hela. Efter ett tag kom människorna och bad honom hjälpa dem. Och han hjälpte dem till ett liv i harmoni och glädje. Alla som blev hjälpta av honom talade om honom för släkt och vänner och på det sättet spreds hans lära.

Orden manglar ur hans mun utan minsta tvekan såsom de uttalats så många gånger förut. Allt är så inrepeterat så att han samtidigt kan notera att den väg de planlöst följer går igenom allt mörkare vrår, förbi allt tystare mänskliga skuggor. Vid en stor dörr stannar de två männen. Det är nästan helt mörkt och människorna kring dem säger ingenting. Dunklet är så genomträngande att de inte inser att de nu har gått förbi en lång kö. Energin ifrån några klasar ilskna ögon får dem att inse sitt misstag och de börjar leta upp slutet på kön efter att ha hasplat ur sig ett "förlåt".

- I stunder då jag har det jobbigt eller är stressad så brukar jag återanvända den energi som hela tiden strömmar ur mig. Den mörkes blick växlar mellan sina händer och de alltmer frekventa blickar som stirrar på honom.

- Jag sätter ihop mina händer med fingertopparna mot varandra. Och genast blir jag så mycket piggare.

Händerna gör överdrivna rörelser för att symbolisera helande energi. Allteftersom övertygelsen maler på riktas alltfler blickar mot den mun som producerar alla ord. Stunder kan komma då man misstar sig och tror att alla lystrar för att de vill höra mer, så även med denna proklamatör. Upplivad av den allt större skaran av mörka blickar ökar han sin inlevelse i berättelsen om den inre harmonin under Anor Kampras heliga mantel. Ett snabbt intensivt hyschande ifrån skaran av blickar krossar inlevelsen. Han får återigen klämma ur sig en kort försagd ursäkt samtidigt som blickarna en efter en ger sig av mot ett planlöst flackande i väntan på att porten ska öppnas. Sekunder, kanske minuter förflyter i en jämn ström genom dunklet. Luften blir alltmer svår att andas. Sorlet bortifrån de rum de kommit från börjar alltmer tystna. Väntan intar de närvarandes medvetande.

En väntan som plötsligt bryts av att den stora dörren öppnas och ljusstrålarna ifrån en upplyst sal spränger genom folksamlingen och flödar längs korridoren. Plågade av det starka ljuset vacklar de första människorna ut i salen och andas frisk, sval luft. Salen är målad i gult, inramad med lister i starkaste blått. Horden av människor söker sig runt mitten av det stora rum vars färgblinda karaktär får dem att känna sig en smula obehagliga till mods. Med enkla medel har band och små skyltar satts ut för att på ett något nonchalant sätt markera ett område där man inte får befinna sig. En jämn ström av människor fyller upp lokalen och snart är det bara de som är längst fram som har en möjlighet att få en skymt av det som eventuellt ska tilldra sig innanför det avspärrade området. Syret i lokalen blir efterhand en bristvara och förväntan börjar blandas med ett visst mått av irritation. Alla tittar sig omkring för att se om det trots allt redan har börjat, det som de kommit för. Det välbekanta sorlet  återfinner sin plats i rummet och ryktena börjar florera.

En kvinna får dock många att tystna och på något sätt känna att, ja nu ska något hända. hennes kläder är det tecken som framkallar känslan av förväntan. Hon har en vit kaftan och går i bestämd takt mot det avspärrade området i mitten av den stora salen. Hon blir genomsläppt och placerar sig i dess centrum. Hennes kroppsrörelser döljer aldrig den minsta tvekan när hon tar en dunk bensin och häller över sig själv. För en sekund går en snabb inandning i ansamlingen av människor, ty de fruktar det värsta. Den mardröm de så många gånger upplevt, de bilder de som barn varit tvungna att se ifrån Saigon, den obeskrivliga smärtan, ångesten inför eldens obevekliga förtäring av kött, liv. Fruktan avtar för ett ögonblick då kvinnan undviker att anbringa en tändande gnista. Istället sätter hon sig ner på golvet med rak rygg. Hon blundar. Varje sekund blir en evighet, varje intryck ett digert kapitel. En man lösgör sig ifrån folkmassan och går förbi det avspärrade området. Han för sin hand mot hennes skepnad. I nästa ögonblick blossar ett hav av flammor upp kring kvinnan. Som ett eko av eld följer hundratals skrik. Avspärrningen rämnar och människorna närmar sig panikslagna den övertända kvinnan. Hon sitter alldeles stilla, som i en akvariekula i böljande gult och orange. Hennes stillhet utgör en stark kontrast till de omgivande människornas starka kroppspråk utav förtvivlan och panik då hettan hindrar dem ifrån att rädda kvinnan. Sekunder förflyter då hennes hud skiftar färg till svart. Salen har inte rymd nog att sluka all den rök som uppstår kring självbränningen. Rök sprider sig ut längs tak och väggar. Det blir allt svårare att se, allt svårare att andas. Människorna börjar kasta sig runt efter något som kan liknas vid en utgång. Plötsligt öppnas ena väggen och en ström av kall frisk luft sköljer in över salen och de fjättrade människorna. Elden runt kvinnan viker sig och gnistor runt hennes kropp lösgörs och följer med luftströmmen för att landa på människorna. Den makabra symboliken får dem att fly i panik. Stimmet rasar ut ur salen och längs gränden för att sen spridas i en jämn ström ut i staden till det avlägsna ljudet av larmsirener.

Den mörke och den medelmåttige är bland de sista som lämnar salen. Den kvinna som för någon minut sedan var en levande människa, börjar brytas sönder och armarna faller av i ett gnistregn. Taket är helt svart. De tittar på henne en sista gång, medvetna om att detta ögonblick svetsar sig in för evigt. En minnesbild av övertygelsens makabra efterföljd. De går sen snabbt genom den mörka gränden och skiljs åt för att aldrig mer ses igen.