Florslöjan log försiktigt mot solen som böjde sig i en zenitpose över den kallna bergshällen. För en kort stund såg hon sig själv i flickans grönblå pärlemorögon.
Pojken tog hennes hand och vadade fram genom en vall av midjehög skogssnö.

Uppe på höjden blickade de ut över dagen. Även om kylan var påtaglig och båda visste att dagsljuset skulle dö ut allt för snart, var stunden värmande.

Under en mörknad himmelkupol låg Göteborg, omskakad likt en snökula, lämnad åt morgondagen. I flickans öga hade ett sandkorn smugit sig in.
Hon log en sista gång mot kvällssolen, innan skalet åter slöts.