Jag tror på en gud som inte krigar
som förblir tyst och bortom när man skanderar våldets slagord i hans namn

En gud som stiger längst ner från det höga till det låga
från bortom
till inom
vägrar makten
som rider på en åsna in i staden
mot döden

Som ber för sin fiende
som går en extra mil med honom
vänder andra kinden till
ger honom både mantel och skjorta tills han själv står utblottad
inför den skamlöse

En gud som är ett sanningsvittne
som kommit för att se och beröra
de döende ansikten i vilka han avbildat sig

Som låter människolivets djupaste mening
uppenbaras endast i den förvandlande handlingen
i den förändrade synen

Förbli fördold för dem som vill betvinga sig den
förmedlas bara inför de öppnade ögonen hos den som går samma väg

Jag tror på en gud som i sin död omfamnar hela världen
och blottar sitt djupa hjärta
och där inuti- den stigmatiserande viljan till kärlek

Jag tror bara på de människor
som vet att hela sanningen inte är åtkomlig
för en enda människa
och som därför tar steget över gränserna till nästan
för att överblicka andra landskap
se ur andras synfält

Som vet att sanningen är en förnimmelse
som inte kan omfamnas
och kommer tillbaka som tomhänta vittnen
som berört och känt igen något av den människoälskande guden i den andre
något av hela världens sönderslitenhet

och som trots att de fortfarande inte har hela bilden klar
handlar efter kärlekens befallning
och för den maktlöses talan