Det är magra tider

när döden aldrig bor längre bort

än bakom närmsta hörn.

Vattnet i rännstenen

har för länge sedan trotsat sina bräddar

och sveper med sig allt i sin väg.

Tomma kostymer vandrar

förbi dig och du mumlar

in i linsen:

"Det är inte för att föreviga

som jag fotograferar,

det är för att sudda ut."

Ibland tror du att någon andas inne i dig

men din tro är bräcklig

och det är lagomtid att gå hem.

hh...              hh...              hh...

som om också du vore en

människa

...och du fyller i det saknade ordet

som inte ville fastna i kameran

: