Jag måste köpa nya dansskor.
Dom gamla håller på att falla sönder
I snart tio år har dom burit mej runt på logar och dansbanor.

Det känns lite vemodigt
Mina dansskor är en sorts vattendelare
Livet före och livet efter dom höga klackarna

Jag gifte mej ung, med en nästan två meter lång man,
som jag aldrig riktigt lyckades nå upp till
hur höga klackar jag än hade.
Och efter skilsmässan fortsatte jag liksom av bara farten
att vingla mej fram genom livet.

Att dansa är det bästa jag vet!
Men som nyskild nöjde jag mej med vanlig styrdans, typ foxtrott.
För då håller man ju så stadigt fast i varann.
Att det inte gör nått om två av fyra fötter är lite obalanserade.
Och det är ju också mysigt nog,
att snurra runt med en man till musik på det viset.

Nej, Självmant skulle jag aldrig ha kommit på tanken
att skaffa såna här låga platta dansskor
Dom är ju inte ens snygga.
Särskilt inte nu,
Tåpartiet har fått uppnäsa,
sidorna är söndernötta
och lädret håller på att släppa från sulan.

Det var inte heller min idé att köpa dom.
Jag fick dom som en gåva
Av en man
En ovanlig man

Han kom från Norrbotten
Hade åkt 50 mil enkel väg för att dansa
Och nog trampade han väl gasen lite väl hårt i botten ibland

Så blev det en bugglåt
Boogiewoogie-tempo i mina högklackade
Jag flög som en vante
Oj vad han skratta, mannen från Norrbotten:
”Flicka lilla, int’ kan du bugga i dom där skorna!”

På stört ville han ge mej 600 kronor till riktiga buggskor
Som jag kunde ha på mej nästa gång han kom ner på dans
Jag tacka nej förstås
Kändes konstigt att ta emot så mycket pengar
av nån man nyss träffat.
Men vi bytte i alla fall telefonnummer.

Några dar senare kom det en tjockt paket med posten.
Nya dansskor
rätt storlek var det också.
Ingen avsändare, inget meddelande
– men jag förstod ju vem som skickat dom
Han var inte dom många ordens man

Vi dansade mycket den sommaren – mannen från Norrbotten och jag.
Åkte tillsammans från loge till loge
Och nog trampade han väl gasen lite väl hårt i botten ibland
Men efter den sommaren
gav jag bort alla mina högklackade till Myrorna.

Det är ju väldigt självklart egentligen,
att dansen blir roligare i mer foträta skor.
Att det är skönare att leva och gå i skor
som mer liknar dom fötter man har.
Men ibland kan man behöva hjälp av nån annan
att upptäcka även det mest självklara.

Nått som man kanske tror är nödvändigt,
men som egentligen bara gör livet krångligare.

Jag ser inte mannen från Norrbotten lika ofta på dans nu.
Men han kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta
Det liv jag lever nu
Utan högklackade skor
Är ett bättre liv än det jag levde innan jag träffade honom.