Kväll efter kväll de träffas så ofta
djupt in i skogen där blomkalkar dofta
jollra om kärlek och framtid och tro
Känslor så ömma
lockar dem drömma
allt vad en ungmö och yngling kan drömma
djupt in i skogen i lugn och i ro

Längtande vilar hon lätt uppå armen
Famntagen blottar den bländvita barmen
Bröstet från lintygets bojor gjorts fri
Kjolarnas trassel
Lossnar med rassel
Eros han mimar med tissel och tassel
skälvande lemmar, naturharmoni

Slingrande armar och läppar så röda
frammanar vällustens känslor att flöda
Givande efter för älskarens bön
sträcker hon kvidande
darrande, lidande
kroppen mot honom. Så hänryckt och bidande
ligger hon bakåtböjd innerligt skön

Skötet har frigjorts med snyftande längtan
Mättar hon älskarens ädlaste trängtan
Blodet har segrat naturen har fest
Pulsarna brinna
Safterna rinna
Fram utav sällhet ur man och ur kvinna
glädje när mänskorna har det som bäst

Andningens stötvisa häftighet slutar.
Blygt hon sitt huvud mot älskaren lutar,
tillhör varandra fast ringar ej bytts.
Amor nu ilar,
medan de vilar,
hem för att fylla sin koger med pilar.
Leken om kärlek kan börja på nytt.