***************************

Det där...

Det var luften som just gick ur henne

för att syresätta... Dom

och ge Dom mera kraft

Djupare andetag

medan hennes blir allt ytligare

i det snart förskrumpna bröstet 

Snart har hon glömt bort

hur man häver det

Hur man framhäver

sej själv 

Hennes armbågar är avbrutna av den

stora framåtskridande massan

Hennes knän blöder av

allt för lång krypsträcka

Hon har tjänat ut

och är numera bara en

man passerar

Hon har blivit den där

irriterande gråa fläcken i ögat

som flyter förbi ibland

När man fokuserar

glider den undan

Hon

som ville allting så väl

Gav av sej själv i allt

för stora portioner

och närde De hungrande

tills De blev mätta och stinna

oförmögna att

själva röra på sej

Hon

gav dom av sin luft och sin sfär

för att lyfta dom

till ett högre medvetande 

Nu

plågas hon i

ensamhet

medvetenhet

osjälviskhet

I salighet 

av att ha utplånat sej själv

i hopp om

en bättre värld

hon aldrig får se 

***************************

Tänk på henne när du andas in