Så lyser den förbannade stjärnan igen
rakt i ansiktet,
rätt in i rummet
potthett och kvavt
av dess obarmhärtighet

Inte ens om man kisar
kan man se utanförvärlden
i all sin vinterprakt
full av kyla sval
snö så vit

Så steker den helvetiska himlakroppen
min tillvaro till knapert
användande av energi
för arbete åt organisationen
i behov av friskare luft

Inte ens om man drar för persiennen
stänger man ute ljuset
som reflekteras i bildskärmen
omöjlig att tyda
när man försöker jobba.

Så strålar den djävla solen mig mitt i ögonen
så att jag inte ser
min väg framåt
till dit jag skall
vandra för möte

Inte ens med handen som skydd
går det att skönja
konturen av vän
eller fiende
i denna värld

Så skiner hon äntligen på mig
leende med överjordisk värme
Hon som ger livet
ytterligare en mening
i grå vardag