Det är bara vi, när det smärtar och när vi inte förstår, som gör dom outgrundliga.



Tunn och uttänjd
Genomskinlig
Utan ord
och glans i blick

Stram hud
över svullna kinder
visar hon sej
i sorgligt skick

Passerande
dom sänker blicken
så rädda för
vad dom kan se


Hon utmanar
varje rädsla
får ateisterna
att börja be

Själen inlåst
i ett virrvarr
Hittar inte
hem igen

Kroppens boning
faller sönder
Splittrar ljuset
Speglar dem

Tänka sej
att naken möta
Ångest
och vår dödlighet

Bara i att
lyfta blicken
fångar ögat
evighet

Tunn och uttänjd
Genomskinlig
Andas långsamt
men ändå...

Hennes väg
och hennes mening
Ska vi ändå
ej förstå