Det fanns en viss likhet med ett lokomotiv ifrån ett sekel vi sen länge upphört att fundera över, skadeskjutet av ett pärlband av krämpor och blessyrer, när han i sin eviga strävan efter grace trippade över hallgolvet. I hans släptåg lunkade en travesti av honom själv, grovt miniatyriserad och något strävsammare i sin gång. Solskenet som flöt genom rummet belyste deras puderindränkta anleten och svettpärlorna i deras ansikten lös likt stjärnor i en kaotisk galax. En frack i grönt kunde endast kompletteras med byxor i rött, i mönster av svarta paljetter. Rosa-lila strumpor i randig kontrast omslöts av gula lackskor, spända likt korvskinn runt uppsvällda fötter. Han hade valt utstyrsel med omsorg. Den linkande travestin, omfamnad av hans enorma skugga, matchade inte bara klädval och gång utan också frustandet och pustandet. Uppenbarelsen av de två kunde kanske gett Rabelais kornet till Gargantua, ljudbilden av desamma idén till Tjocka Berta för Tysklands vapenfetischister. Men Gretschen, betjänten, var van. Genom åren hade han fått leda alltifrån motivlackade elefanter i balettskor, till skalbaggar med mohikanfrisyr. Många egendomliga gestalter hade korsat den solbelysta hallen efter den dagen då hans ögonbryn tagit sitt sista svanhopp över den brydda pannan. Han öppnade portarna till mottagningsummet såsom han tränats genom åren av en närmast tyrannisk husfru.

- Fru Mosslum. Klaschnock Pumbleknott och Fridelass Mattlepott gör sin entré.

Gretschen steg åt sidan och slöt ögonen för att befrias ifrån den alltför tragikomiska syn som långsamt lunkade förbi honom. Framför dem fanns en massiv divan i hårdaste trä, klädd i rosa plysch, flankerad av en handfull fagra bord, dignande av godis, bakverk och andra läckerheter. Och ovanpå divanen låg Gladys nedsänkt, likt en enorm jäsande degklump, omsorgsfullt draperad i tunna silkestyger i blått och cerise, stora som tältdukar. Klaschnock och Fridelass närmade sig installationen under uppbringande av största möda för att verka graciösa och lagom balanserande över sina dignande fötter. Klaschnock böjde sig fram mot Gladys.

- Kära kära kära söta Glaaadyyys!!! Sååå fantastiskt att see dig... Gud har alltjämt brunnit i sin kärlek till vår äääälskade Glaaaadys, ty ej fagrare kan vi åminna oss ditt anlete än just denna solvarma daaag...

Ett hastigt ryck, orsakad av ett förlupet bakelsefragment upp i magmunnens övre delar, fick svallvågor att sprida sig över den groteska kroppshyddan på divanen. Med visst mått av ansträngning förde Gladys nätt sin hand mot sin mun för att symboliskt visa en viss genans över den lilla uppkomna olyckan.

- Åååh, klaschytaschytaschy puttepott...Lika schtjarrmeeerande som alltid. Men men, seså. Varsågoda och sitt...

Gladys vispade med sina prinskorvar till fingrar mot tvenne taburetter, kraftiga nog för att bära de korpulenta gästerna, även om situationen angav tvivel i Klaschnocks fall. Innan de båda herrarna sänkte sig över sittdynorna, knäppte de upp sina frackplagg och lösgjorde därmed hårt anstränga knappar, sömmar och stygn som mödosamt spände över liv och lem. Detta orsakade vissa lustiga ljud, vilket hade kunnat påminna om ett hastigt ihopslaget paraply.

- Men schtjääära schlaschytaschy pullesnopp...Berätta för mig vad som gör att du skänker mig den ääääran att få se diiig i mitt hem, gurglade Gladys fram mellan två chokladbollar.

- Men , äääälskade Glaaaaadys...Jag kan inte genomleva denna daaaag utan att betrakta din bedåååårande utstrålning. För en okänd hade du blivit misstagen för dotter till vår sol, en bedååårande valkyria, brinnande utav kärlek, sprakande av kraft, liiiiv och härligheeeet. Klaschnock svängde ut med armarna i en överväldigad gest. Fridelass fick ducka för att inte hamna raklång på golvet.

- Du geneeeerar mig, äääälskade katschy matschy hottentott...

- Men mein liebling, du veeet ju att det är saaaanning...Till sanning är jag förslavad, ärlighet är min sjäääl. Till dig endast sanna ord jag bääääär...Men...

En konstpaus uppenbarade sig i Klaschnocks valrossliknande monolog. Gladys var tvungen att kasta in ett halvdussin frikadeller i sin mun för att inte frestas att avbryta den prekära tystnad som plötsligt uppstått. Klaschnock fortsatte.

...Men jag måste tyvärr lägga ytterligare bekymmer över din tunga börda. Alltjämt korsar orosmoln vår vackra tillvaro. Som om Tiberius målerimaskin inte vore nog, eller Ellens volumniösa eskapader i Fellkorpa stads största marknadsstånd? Vad mer ska vi tåla innan våra stackars hjärtan genomlider sin sista flämtan i månskenets ljuuuus....?

En viss mörk antoning i Gladys Mosslums ögon började ge sig till känna och svallvågorna längs hennes lemmar dog snabbt ut.

- Klaschnock Pumbleknott. Tala nu om för mig vad som har hänt. Gladys ord sprattlade ut ur hennes gap utan tillstymmelse till krom eller parfym.

- Herr Kanin har börjat dricka morotssaft igen.

- Har Herr Kanin... Gladys tog sig för pannan, fattade planlöst med händerna kring det berg av fett hon omsorgsfullt bakat in sig själv uti, himlade med ögonen och glappade med käften likt en gammal torsk, på gränsen till nervsammanbrott. Därefter följde en kakafonisk duett framförd av de två i föregående dialog, där ömsom Gladys upprepande skrik av \"morotssaft\" matchades i takt och ton med en darrande Klaschnocks \"Nämen stackars Gladys\".

- Taaaa rätt på detta satans pälsodjur, flå det lilla kräket, grilla det över öppen eld!! Mitt tålamod är sluuuut, mitt tålamod är sluuuut!! Gladys vaggade av och an över divanen till förfäran och pina för plugg och skruv, så pass att de skrek i kör. Hon svängde med sina jättelika armar och svetten dröp ur alla springor och veck.

- Jaga fram det lilla missfostret, för jag ska käka uppnosig kanin! Jag ska käka upp den, jag ska käka...käka...

De två buffelliknande varelserna bugade, om och åter om, medan de försiktigt gick baklänges mot entrédörren. Väl igenom denna stod Gretschen väl till pass och stängde dörren utan att röra en min.

- Ska vi ta samma som förra gången? undrade Gretschen och lät sina ögon förstrött följa en gardinstång.

- Bättre upp! Fram med pluskedunder och mannamusköt! Nu ska det jagas kanin! svarade Klaschnock med ett brett leende och gnuggade sina händer.


----------------------------------------


Det var en vidunderlig eftermiddag. Solen blänkte mot de grönskimrande ridåer i färgat glas som vajat på fältet i år och dar. Röda blommor i plast, stora nog för att rymma en människas yttermått, vilade på pigmenterade betongpelare i grönt, en krämig och neurotisk grön färg som på ett ytterst bjärt sätt stack av mot en modest naturblå himmel. Längs den nålfiltsinspirerande gräsmattan rumlade ett färgglatt sällskap fram. Det osannolika par som vi fått lätt bekanta oss med i föregående stycke, denna gång tillsammans med tungt lastade väpnare och betjänter. Deras gång formade de en smått kaotisk takt, närmast liknande en fläskkvartett, drogad på ömsom heroin, ömsom pervitin.
Att stylta fram med ett kvarts ton, undangömt i sin kroppshydda, är ytterst energikrävande. Klaschnocks dito tyngde förfärligt och lockade fram floder av svett, vars efterdunst skapade rader av mjukt bruntonade svettränder längs den schackmönstrade brynjan i rött och blått. Paret efterföljdes av likbleka väpnare och betjänter , släpandes på allehanda puffmojänger och trattmusköter.

- Ärade Fridelass! Det är hög tid att bibringa dig ännu en pärla av livet, en av de essentiella smådelar vilka tillsammans ger ett komplett bibliotek i hur ett ärevördigt och ädelt liv ska te sig, såsom det var smitt i finaste guld. Det är dags för dig att lära dig hur man jagar kanin.

Fridelass vajade fram och tillbaka , irrade med blicken och med halvöppen mun såg han mest ut som en sönderrostad ångmaskin, pumpande sin sista stund. Det gick inte direkt att se ifall han hörde vad Klaschnock ville förtälja, vilket i och för sig inte var något som Klaschnock fäste sig vid.

- Den stora hemligheten med en lyckosam kaninjakt är förmågan att urskilja ett par kaninöron dolda i en vajande vegetation. Och glöm aldrig att kaniner alltid äger två kaninöron. Således måste den mest urskiljbara faktorn vara de tvenne. Pass opp! Genomlys den fadda horisonten!

Klaschnocks enorma bakdel gjorde entre inför sällskapet då han hukande spejade ut över nejden. Denna spänningsmättade stund avtog dock alltmer när sällskapets stora offerstjärna aldrig infann sig. Klaschnock plockade efterhand upp sin balludiere och konstaterade att det snart skulle bli dax för heure de la creme och den kantin av vaniljkräm som väpnaren tvingats bära på sin rygg skulle tömmas till åsynen av pulverlackerade äpplen i rostfritt stål. Doften av vanilj spreds över fälten. Inte ens herr Kanin undkom dess förförande doft. Snart kunde sällskapet berikas av en viss herr Kanin som i en stilla nyfikenhet undrade ifall en sista slev fanns att uppbringa ur den doftande kantinen.

Klaschnock drabbades nu av en besvärande tvekan, inte så mycket för det faktum att herr Kanin fanns färdig att knäppas, som för obehaget att avbryta en mustig heure de la creme. En inre smärta som dock förbyttes till förvåning av ljudet av en öronbedövande knall. Bakom honom stod nämligen väpnaren med en rypande mannamusköt i sin famn. Framför låg herr Kanin och vred sig i smärtor. Skottet hade träffat hans buk och dess innehåll flöt nu ut, befriad ifrån en livslång inhägnad av venmönstrad innerhud.

- Kalaspuffar och mazarinerade ballonger! En styck uppnosig kanin är fälld! ropade en upphetsad Klaschnock och klappade med händerna.

Mitt i allt det stoj som nu uppstod bröt plötsligt en spröd stämma in, framförd av herr Kanin som i sin belägenhet fått grodperspektiv på tillvaron.

- Varför?

Klaschnock stannade upp, betraktade det kaotiska mönster som herr Kanins inälvor skapade under en kort stund. Därefter böjde han sig ner mot honom och sa med en lugn stämma.

- Du vet mycket väl att vi aldrig tillåter ett naturligt beteende. Ty, det skulle kunna ge en antydan om att det naturliga skulle vara det normala, att kor äter gräs, att natt skulle följa dag, att kaniner äter morötter, att människor skulle vara djur, att vi alla skulle bo i hyddor och odla potatis och att det liv vi lever nu skulle vara galenskap. Och blotta tanken gör Gladys vaaaaansinnig. Gladys är inte naturlig. Hon är normal. Inget annat får motsäga detta faktum.

Herr Kanin hann inte säga många tveksamma \"men\" innan Klaschnock kommenderade fram lollipopadeuren.

- Koka upp karamellgrytan! Väpnaren började rota runt bland samlingen av attiraljer och pottloskor. I rask takt värmdes och fylldes grytan av det ivriga sällskapet. Alla deltog utom herr Kanin som låg i sitt yttersta kval och kände livets veke sakta brinna ut. I hans alltmer glasartade ögon blänkte lollipopadurens mässingskropp när väpnaren närmade sig. Dagens karamellbrygd puttrade färdig i grytan. Det var dags.

- Seså, ge oss nu ett leende, skrattade Klascnock när de med visst besvär skruvade fast den klotformade karamellformen runt herr Kanins huvud. Strax därefter öppnade de en ventil och via en tratt hällde de ner den kokheta karamellbrygden. Herr Kanins sargade kropp började sprattla intensivt under en kort stund för att därefter komma till ett definitvt stillestånd. Medan karamellmassan fick svalna passade sällskapet på att stämma upp i en folkkär sång.

Uti mellanputtifagra kringelflan
springer onkel kalasmas utav bara faaan
skränklar och priggioner flyger
Onkel pruttidruttar på i sin iiiiver

Efter en lagom stund bestämde de sig för att fullgöra dagens jaktlycka. Klaschnock greppade tag i lollipopadeurens handtag och ryckte till så att herr Kanins hals bröts av och frigjorde karamellformen. Några halskotor trillade ner på marken och Klaschnock petade ut några till så att hålet som en gång varit den lille kaninens hals och nacke fick möjlighet att rymma en ordentlig pinne. När väl slickepinnen var på plats hade solen börjat på sin dagliga resa ner mot horisonten så de beslöt att återvända till Fellkorpa stad med alla attrialjer, inklusive den enorma slickepinne de skapat kring herr Kanins arma huvud.


----------------------------------------


- Nämen, Klatschy patschy spottekopp... Har du en liten peesseeent till miiiiig?!?!

Gladys Mosslums gurglande stämma ljöd ut över rummet av åsynen av något stort, avlångt, inpackat i blått lackpapper och glittrande cellofan. Klaschnock hade varken ambitionen eller ens förmågan att dölja sitt breda leende när han överräckte dagens uppskattade gåva.

När Gladys väl lyckats riva upp ett lagom stort hål i det omgivande pappershavet, fick hon möta herr Kanins uppspärrade ögon bakom åtskilliga lager av genomskinlig karamellmassa.

- Bryggd på ditt eget favoritrecept, min älskade valkyria. Klaschnock väntade inte med detaljerna.

- Men ååååh, min kääääära klaschytaschytaschy puttepott! Låt mig få puuuu-u-u-ssa dig!!! Gladys räckte ut sina enorma armar mot den tvåbenta flodhästen. Med viss svårighet kunde han luta sig mot Gladys kroppstanker och ansträngde de båda sig så kunde deras ansikten nästan nå varandra mellan all massa av välgött människofläsk.

- Jag ska genast börja slicka mig in till den uppnosiga kaninen. Sen ska jag gnaga sönder kaninöronen och göra ett hängsmycke av gnagartänderna.

Ingen kunde missta sig på Gladys upprymdhet. Klaschnock kunde redan se fram emot framtida hedersuppdrag som att leda den årliga tandborstparaden och kanske även en roll som vingummigubbe under veckans nougoutnocturne.
Han avlägsnade sig sakta och tyst en ivrigt slickande Gladys och gjorde tecken till Fridelass att göra detsamma.