varje dag de sista åren

satt hon vid köksbordet

böjd över stickningen

förstoringsglaset intill

indigo purpur lysande gult

rann mellan hennes fingrar

hon stickade för att leva

när hörseln hade stängt

när benen blev stumma

löpte ändå hennes fingrar

av kärlek

och framför ögon

som knappt skymtade dagen

formade hon deras gåvor

de tackade tanklöst

lite överseende

och i skåpen staplades

sockor och vantar

vantar och sockor

randade i livets brokiga kulörer

med tappade maskor och olika stora

där har de väntat

vet du mamma

i vinter har vi varit varma

om händer och fötter

men mest i själen tror jag