Han hade lämnat hyreshusens täta klungor runt sexsnåret på morgonen, kryssat mellan sopnedkast, gungor och flagnade gröna träbänkar. Från de planterade skogsdungarna hade röda och gula löv regnat ned över hans huvud, som färgglad konfetti från smutsgrå skyar, färgglad konfetti för segerfesten, för frigörelsedagen. Innan han vek av mot centrum, runt hörnet av tvättstugorna, hade han givit dem ett sista ögonkast, de grå kolosserna som tornade upp sig och skymde horisonten och som nästan smälte in i den bakomliggande regntunga himmeln. De hade hånlett åt honom som de alltid gjort, hånlett och viskat att hans försök var befängda, lönlösa, patetiska. Vad är det du hoppas på, hade de frågat honom. Tror du verkligen att du kan slippa undan? Tror du det? Tror du att någon slipper undan oss, Erik? Och han hade skrikit tillbaka att de hade fel, att det här var slutet, att emancipationen hade börjat. Sedan hade han fortsatt sin ceremoniella procession längs villagatorna, förbi snabbköpet och postkontoret och vidare mot tågstationen.

Erik följer flugan med blicken. Den lyfter från bordsskivan varje gång han sätter ned koppen, men slår sig snart ned igen, bara någon centimeter från där den tidigare suttit. Han beundrar dess ihärdighet, dess tålamod. Samtidigt undrar han vad den väntar på, vad den försöker uppnå med sitt flit, med sitt dödsförakt. Precis när han börjar fundera över huruvida den själv vet det, kommer servitrisen fram till hans bord och sätter ned en assiett med äppelpaj och vaniljsås – äkta vaniljsås med svarta prickar – framför honom, och flugan flyger sin kos.
- Tack, säger han.
- Varsågod, ler hon tillbaka. Önskas någonting mer?
- Nej tack, det är bra såhär tror jag.
Hon går vidare till nästa bord, och han blir kvar med sin äppelpaj. Han tänker att detta måste vara den idealiska platsen att äta äppelpaj på. Allting är vitt eller rosa eller mintgrönt – den perfekta bakgrunden för len, gräddig vaniljsås med äkta prickar. Han funderar på att beställa in en kopp varm choklad så fort han blivit färdig med kaffet och äppelpajen, bara för att se om inte det också skulle kännas synnerligen idylliskt. Han undrar om de toppar den sådär fint med vispgrädde som de gör i amerikanska filmer. Och kanske pudrar de lite kakao på toppen.
Erik har redan suttit på fiket ganska länge. Egentligen var han hungrig och ville hitta en pizzeria eller liknande, men så råkade han gå förbi och drogs ohjälpligt in genom dörren av de söta dofterna av marsipanbakelser och kanelbullar och äkta, svartprickig vaniljsås. Här sitter han nu, och har redan hunnit få i sig en kopp kaffe, en kanelbulle och en halv bit äppelpaj. Den smakar ljuvligt, och även om han inte är säker på huruvida prickarna verkligen gör någon skillnad i smak, har han åtminstone bestämt sig för att de definitivt hjälper till att höja helhetsintrycket. Han undrar hur servitrisen kan vara så smal och slank när hon tvingas arbeta i dessa dofter hela dagarna. Han själv skulle vara tvungen att gå och småäta av allting, men hon ser inte ut som om hon svalt en enda bulle i hela sitt liv.

Han ser vilsen ut, killen med mockajackan. Och hungrig. Linn kan inte placera hans dialekt, och hans uttal är dessutom inte särskilt tydligt, det är nästan som om han andas lite för mycket medan han pratar. Han har halvlångt hår och spretig lugg, troligen är det egentligen inte meningen, det var nog bara ett tag sedan han klippte sig sist. Hon bestämmer sig för att han kommer från storstaden. Kanske har han fått jobb i någon glasskiosk över sommaren, hon har hört att de har ont om jobb i staden. Hit kommer de i massor under sommaren, de arbetslösa stadsborna. Kommer in på hennes fik och tar en kopp kaffe och en bit äppelpaj. Han är några veckor tidig, men kanske har han haft tur och hittat någonting redan nu.
Ibland åker Linn in till staden med en kompis. De tar tåget in på förmiddagen, går i affärer, äter ute, går på bio ibland. De går alltid till samma ställen, följer alltid samma rutt. Stadsborna travar förbi dem utan att se dem, alltid stressade, alltid irriterade. De är alltid på väg någonstans, har alltid ett mål, ingenting får komma i deras väg. Linn känner mer släktskap med de fotograferande, glassätande turisterna än med dessa skygglappsförsedda lokomotiv. Stadens grå cement har ingenting gemensamt med hennes egen mintgröna och rosakantade värld. Att komma in till staden är som att komma in bakom kulisserna.

Och hon ler mot dem, frågar om de önskar någonting mer, om allt är till belåtenhet. Hon kan sina repliker, gör aldrig några tabbar, följer bara manus tills någon skriker ”Bryt!” och hon får gå hem för dagen. Kulisserna är vita och mintgröna och rosa och doftar vanilj och kaffe och nybakta bullar. Statisterna stiger in på scenen, slår sig ned vid ett runt, vitmålat bord för en kort stund, ler tillbaka mot henne och beställer. Det är sommar och högsäsong, och stranden breder ut sig nedanför uteserveringen. Sanden är precis så vit som sand skall vara, vattnet precis lagom varmt. Bullarna bränns aldrig vid och aldrig går en assiett i golvet. Hela sommaren är perfektion, är idyll, är harmoni. Till hösten skall glasskiosken stängas igen, parasollen fällas ihop, segelbåtarna dras upp. Till hösten skall kulisserna plockas ned, men just nu är det säsong och därför ler hon och förvissar sig om att aldrig vända ryggen mot kameran.

Han växte upp bland de grå kolosserna, lekte mellan sopnedkast och flagnade träbänkar. Han fick lära sig hur man gjorde, hur man trimmade mopeder, hur man slogs på bollplaner, hur man svor, hur man drack sig full på öl från snabbköpet och däckade och spydde. Nu är han längre hemifrån än han någonsin varit tidigare, på ett fik som serverar den godaste äppelpaj han någonsin smakat. Han undrar hur lång tid det skulle ta honom att bli av med bensinen och cementen som rinner genom hans ådror och ersätta dem med vaniljsås och saltvatten.
Eriks mormor bakade också god äppelpaj, fast med mer av själva pajdegen och mindre äpple. Brödigare. Och vaniljsåsen var aldrig så här gräddigt god, aldrig med äkta vanilj i. Påssås att vispa ner i mjölk. Men det var gott, det minns han. Eriks mamma bakar aldrig äppelpaj, i själva verket har han aldrig sett henne baka någonting. Han undrar vad hon gör nu, om hon är arg eller ledsen för att han åkte hemifrån sådär plötsligt. Antagligen står hon och stryker eller något liknande, håller ett öga på Tobias så att han gör sina läxor ordentligt. Snart ska hon börja med middagen, Karin är hemma om en timme.
Karin är besviken på honom. Det tror han i alla fall. Kanske tycker hon att han har svikit henne. Det var ju inte såhär det skulle gå till, det var ju meningen att de skulle… Ja, vad skulle de ha gjort? Startat eget, en egen firma, ett familjeföretag, anställa Tobias när han slutat skolan? Hur skulle det ha gått till? Han var tvungen att komma därifrån, det förstår hon säkert.

Har du kommit härifrån då Erik, har du verkligen kommit undan? Är du säker? Hur lång tid tar det innan du är tillbaka igen? Har du vad som krävs? Hur lång tid innan asfalten drar dig tillbaka, innan betongkolosserna åter igen har dig i sitt grepp? Vad är det du försöker komma undan Erik, förstår du inte att det är en del av dig, allt det grå, allt det smutsiga? Mycket kan du springa ifrån, gömma dig för, förkasta, undslippa, men aldrig dig själv. Ta du din semester Erik, gör du det, men minns väl att detta är ditt hem. Du skulle aldrig kunna leva utan betong.

Linn har ibland funderat på att flytta in till staden, hyra en liten lägenhet utanför centrum. Ett kontorsjobb skulle hon ha, kanske kunde hon jobba som sekreterare eller receptionist. Ha en agenda med sig överallt, boka möten, äta lunch med kompisar ibland. Sådär som det ska vara. Men samtidigt vet hon att hon inte är en stadsmänniska. Det är ju här hon har spenderat hela sitt liv, vart hon än går bär hon det med sig.
”En villa med havsutsikt.” Det är vad alla önskar sig. Om de vann en miljon skulle alla skaffa sig en villa med havsutsikt. Sälja bostadsrätten, flytta ifrån staden, ut till kusten, sitta och blicka ut över böljorna, ligga på en egen strandremsa med en liten paraplydrink och bara njuta. Kanske skulle de börja måla eller dreja, göra prydnadsföremål av drivved. Färska räkor, havskräftor, nyrökt makrill på nybakta källarfranska om morgnarna. På kvällen skulle de spela minigolf, äta någonting gott på en uteservering och vara hemma lagom för att se när solen går ned över havet, tillbakalutade i glasverandans vilfåtölj.
I oktober, tänker Linn, i oktober skulle alla som vunnit en miljon sitta instängda i sina kustvillor och bida sin tid. Här går vi i ide långt innan björnarna. Vad snopna de skulle bli när de insåg att allt bara är kulisser. Vad lurade de skulle känna sig vid åsynen av alla avvisande igenbommade luckor. När säsongen är över finns det ingenting annat att göra än att bida sin tid. Själv delar hon ut morgontidningar, för fiket kan inte hålla öppet mer än några månader om året. Resten av året cyklar hon runt mellan de få prenumeranter som inte avbokat sin tidning, de få invånare som är stannfåglar. Det är dåligt betalt, men de bor alla på samma ställe, så det tar inte så lång tid. Alla bor i en liten klunga, för trygghetens skull. Det är annars lätt att känna sig övergiven och kvarlämnad.
Och om hon skulle resa sin väg? Om hon skulle lämna idyllen, miljonvinstdrömmen, för någonting annat? Skulle hon kunna jobba på ett kontor någonstans, och bara spendera somrarna vid havet, bada och njuta av solen och stranden? Göra som flyttfåglarna? Nej, det är om sommaren som hon hatar sin barndomsstad som mest, när alla andra tvärtom inte skulle kunna tänka sig att vara någon annan stans. Det är om sommaren som hon hatar alla inställsamma glasskiosker, alla falskt leende souvenirbutiker. Hur grå och tråkig småstaden än är under vinterhalvåret, hur segt och ovilligt tiden än går, så är det åtminstone äkta. Den här lilla turisthålan är just precis så menlös. Om sommaren tar den på sig en tjusig beklädnad, målar på sig sitt vackraste leende och lockar med tomma löften, men det är bara för kamerorna. Under sminket är verkligheten grå och uppgiven.

I staden är man fri. I staden tillåter anonymiteten att man får chansen att vara den man är under sminket och de falska leendena. I staden kommer verkligheten fram, allt det som döljer sig bakom kulisserna. I ett litet samhälle där alla känner alla spelar man sina roller, dirigerade av en osynlig men stenhård regissör. Olika roller från sommar till vinter, men alla lika falska. Roller som man fastnat i på ett eller annat sätt, påtvingade och sedan länge inaktuella. I staden kan man vara anonym. I staden har man bara sig själv, men man har åtminstone sig själv.

Klockan sju sitter han fortfarande där, killen i mockajackan. När Linn förklarar för honom att det är stängningsdags, vaknar han upp ur sina tankar och ler nervöst och ursäktande mot henne. Hon tänker att han ser villrådig ut, som om han inte visste vart han skall gå nu. Han betalar i alla fall, tar sin väska och går. Hon låser efter honom, och vänder på öppetskylten i fönstret så att den utifrån blir till en stängtskylt. Hon hör hur hennes chef, en kvinna i femtioårsåldern som också äger cafét, slamrar med kassan. Hon plockar med sig den sista tomma koppen och en smulig assiett från bordet, och går in bakom disken för att köra sista diskmaskinen.

Vid sjutiden kommer hon och säger att de skall stänga. Han sitter precis och tänker att det skulle vara kul att åka ut och fiska tonfisk på någon stor fiskebåt, och hoppar skrämt till när hon lägger handen på hans axel. Han betalar, tar sin väska och går ut genom den smala, rosamålade cafédörren medan han funderar över huruvida man fiskar tonfisk i Sverige. Han såg en gång en amerikansk film om en kapten och hans besättning som fiskade tonfisk någonstans långt ute på havet. Enorma fiskar halade de upp, vackra och blänkande med mörkt rött kött.
Alla fyllde en funktion på den båten, ingen var överflödig, och alla visste vad de skulle göra. Om kvällarna satt de inne i värmen, gungades av vågorna och samtalade i kamratskap om fångsten och om morgondagen. I slutet råkade de ut för en förskräcklig storm och båt och manskap gick under, men bortsett från den detaljen hade han inte haft någonting emot att jobba på en tonfiskbåt. Något slags fiskebåtar måste väl finnas på det här stället, kanske söker de säsongsarbetare inför sommaren.

Tio över sju springer en katt över vägen utanför cafét och försvinner in i ett buskage vid vägkanten. En ung man i mockajacka sitter på trappan med en stor ryggsäck mellan knäna. Han väntar inte på någon, inte på någonting, är inte på väg någonstans, vet bara inte vart han skall ta vägen. En kort stund därefter kommer en ung kvinna ut på vägen från caféts bakdörr. En äldre kvinna kommer ut strax efter henne, och de båda säger adjö till varandra och går åt varsitt håll. Den yngre kvinnan går förbi entrén, ser mannen som sitter på trappan och stannar upp.
- Är du fortfarande kvar? frågar hon.
- Ja, jag vet väl egentligen inte vart jag skall gå, svarar han med ett snett leende.
- Tänkte nästan det. Vill du att jag skall visa dig var vandrarhemmet ligger?
På väg längs grusgångar och kullerstensgator samtalar de om fiske och sommarjobb, och nej, hon tror nog inte att någon i området fiskar tonfisk, men visst behöver de alltid en massa sommarjobbare till sommaren. På båtarna, visst, men kanske främst på serveringar och liknande. Nej, inte på hennes fik, det är hon som är sommarpersonalen, säger hon. Annars jobbar hon på posten också, på morgnarna. Hon tycker att han skall försöka på minigolfbanan eller på stranden vid uteserveringen eller paddelbåtsuthyrningen.
Lite längre bort, just där sightseeingbåtarna lägger till i hamnen om somrarna, ser de ett plan lyfta. Det ser alldeles nära ut på den molnfria himlen, bara mycket mindre än i verkligheten. Solen, som står ganska lågt nu, får dess metallsidor att lysa som rent guld. Snett uppåt skär det genom den klarblå luften, och efter sig lämnar det ett tjockt, vitt och ulligt sträck. Hon säger att hon har sparat lite pengar, att hon skulle kunna åka bort ett tag. Hon talar lite franska, kanske skulle hon kunna jobba som aupair någonstans i Paris.

När solen går ner där borta vid horisonten, där borta där havet tar slut, går de fortfarande omkring i den lilla hamnstaden. De samtalar om filmer de sett, om resor de gjort eller inte gjort, om familj och om vänner, om asfalt och vaniljsås. När de skiljs åt bestämmer de inte att de skall ses imorgon också, för man vet ju faktiskt aldrig. Vi är här idag, men vem vet var vi är imorgon?
Till och med fiskmåsarna har tystnat nu, och lagt sig till rätta någonstans. Även havet ligger stilla, och inte en vindpust rasslar om i strandrågens torra, sträva blad. De sista glödande solstrålarna glimmar till en kort sekund innan mörkret faller på allvar, och så plötsligt är det dag någon annan stans.