Han snubblar omkring på scenen,
för skorna är alldeles för stora
och han trampar på sina byxben som släpar i marken.

En röd näsa, mest för syns skull.
Som det ska vara.
Följer normerna.

Hans rygg är krökt efter att ha släpat omkring på den där kappsäcken,
ett stort åbäke, lika sliten och kantstött som hatten på hans toviga huvud.

Han går längs kulisserna, smeker väggarna med den fria handen,
söker efter en öppning, en utväg, men hittar ingen.

Fångad.

Tvingas så ut till mitten av scenen,
men snubblar och faller på näsan rätt in i ljuskäglans cirkel.

Publiken kiknar av skratt,
och han skrattar lite, han också,
för det är bättre att de skrattar med honom än åt honom,
och han sitter kvar där han fallit för det värker i kroppen.

Nu då?
Vad ska han ta sig till nu?

Titta, mamma, hans hatt sitter alldeles på sned och hans byxor är trasiga!
Vilken lustig näsa! Vad ska han göra nu, mamma?

Så han öppnar kappsäcken, rotar omkring däri länge.
Försöker vinna tid, skjuta upp det oundvikliga.
Här finns ingenting att plocka fram.
Vad skall han göra med allt detta?

Publiken väntar otåligt på nästa trick,
men kappsäcken innehåller ingenting annat än trasor,
söndriga fragment av ville och skulle och kanske,
ingenting äkta, just ingenting att förundras över.

De börjar tystna nu.

De börjar förstå att han bara är en bluff.
Han har ingenting på scen att göra.
Tiden börjar rinna ut.

Sista chansen.

Han sliter i fodret inuti kappsäcken,
sliter och rycker frenetiskt med både händerna
och tillslut ger det med sig och han plockar fram revolvern,
som han förvarar där för säkerhets skull.

Dags för extranumret.

Publiken jublar när han stoppar pipan i munnen,
slutligen är alla på hans sida,
hellre han än vi,
men när skottet bränt av och han ligger där,
livlös och utfläkt på scengolvet,
drabbas de av avsmak.

Var det allt?
Var det inte mer än så?
Men nu då?
Flytta på skräpet och in med nästa!
The show must go on!