Inte ens torget var sig riktigt likt. Stenplattorna på marken var de samma. De båda stenskulpturerna, två dansöser vars armar evigt sträcktes mot himlen, stod på samma plats som de alltid så långt jag kan minnas gjort. Till och med parkbänkarna tycktes mig vara desamma, om än ommålade både en och två gånger. Rönnarna som lyste röda längs torgets ytterkanter hade växt något, men var med all säkerhet desamma, och trots detta kände jag inte riktigt igen mig. Jag vet inte riktigt hur jag skall förklara förändringen. På något sätt kändes torget övergivet, och det berodde inte helt på det faktum att det för tillfället låg nästan folktomt. För många år sedan, när jag mitt i natten gick förbi de stela, kalla dansöserna på sina piedestaler, kunde jag ändå känna det öde torget sjuda av liv, som om de tusen och åter tusen fotsteg som korsat det under dagen fortfarande hängde kvar i luften.

Det är så långt som jag har kommit hittills. Jag var nog inte säker på vad det skulle bli i slutändan när jag skrev det. Här tycks berättelsen ha fastnat, jag vet inte vart den är på väg.
Jag tror att det är mannens fel. Jag vet inte vem han är, hur han ser ut eller vad han egentligen har att göra här i min text. Som någon slags uppblåst Don Juan stövlar han in i berättelsen och gör den till sin, gör min berättelse till sin, när det är jag som skall berätta. Varje ord jag producerar gör han till sitt, och nu står han och väntar på fler, orörlig och apatisk. Han stressar mig. Jag kan inte lämna honom, för det var jag som skapade honom, och därför ansvarar jag plötsligt inte bara för hans handlingar, utan också för hela hans förflutna, för hans tankar, hans drömmar och för hans framtid.
Han gäckar mig till sin natur, han oroar och stressar mig, och trots allt kan jag inte undgå att känna en viss sympati för honom. Han har säkert kommit långväga, den stackarn, återvänt till sin barndomsstad bara för att upptäcka att den inte finns kvar, trots att den ligger där mitt framför hans fötter. De nuvarande invånarna har tagit över vad som i begynnelsen var hans, liksom han har tagit över min berättelse. Kanske vet inte heller han hur han skall fortsätta.

Luften var inte lika kall som jag väntat mig, men det rådde inga som helst tvivel om att sommaren var förbi. Av någon anledning valde jag att inte korsa torget, och tog istället in på en tvärgata. De smala gränderna som tidigare huserat bagerier, sömnadsbutiker, skomakarverkstäder och en och annan tobaksaffär, hade nu övertagits av fashionabla och dyra konstateljéer, inredningsstudior och caféer. Allt gick i en mycket gammaldags stil, som om det ville säga att såhär såg det ut förr. Detta är autentiskt.
Där centrum tog slut, tog villagatorna vid. Det tog mig ett tag innan det första bekanta huset dök upp, kanske för att de flesta villorna var ommålade eller ombyggda sedan jag sist såg dem. Tänka sig att även döda ting kan förändras så drastiskt på bara några decennier. Det här huset var sig dock likt, fortfarande lika klargult, omgivet av en midjehög buxbomshäck. Här hade jag en gång en vän, och jag väntade mig nästan att han skulle öppna fönstret på övervåningen, som han brukade när vi var små, bara jag ropade på honom. Jag mindes en gång då vi hade suttit på yttertrappan tillsammans, utanför just det här huset, med varsitt glas saft, medan hans pappa tvättade bilen på garageuppfarten. Varför jag slogs av just det minnet vet jag inte, egentligen var det väl ganska oviktigt, men inte desto mindre dök det upp med en oerhörd skärpa. Jag mindes till och med hur det löddriga tvättvattnet hade luktat.
Några gator längre bort gick jag förbi ett stort blått hus, som tidigare hade varit vitt, och vars trädgård fortfarande var full av knotiga äppelträd. Då, sist jag var här för många år sedan, hade gräset varit högre, och det hade växt förgätmigej och tusenskönor mellan tuvorna. Nu var varje strå tuktat, och inga blommor syntes till som skulle kunna störa känslan av kontrollerad grönska. Hon hade varit så vacker, flickan i det här huset. Så vacker och så fängslande med sitt långa blonda hår och sin lilla uppnäsa, översållad av fräknar. Som femtonåring hade jag fått privilegiet att kyssa henne, bara en endaste gång, under ett av äppelträden längre bort i trädgården. Sedan hade hon slagit sig ihop med en pojke ur en högre årskurs och jag hade fått återgå till att betrakta henne från avstånd, men minnet av hennes kyss smakade inte desto mindre lika sött.

Ska jag låta honom återse någon av sina barndomsvänner? Kanske bor någon av dem fortfarande kvar? Nej. Livet har gått vidare även för dessa människor. De blir bara statister i min berättelse. På deras plats finns nya husägare och nya vackra flickor, men åt dem tänker jag knappt rikta en tanke, för de hör till en annan saga. Dessutom förändras även människor. Om någon av dem mot förmodan skulle bo kvar, så skulle det ändå inte vara samma människa idag som då för länge sedan. Min huvudperson skulle bli besviken, samtalet skulle staka sig, den andre skulle kanske inte komma ihåg honom alls. Jag gör honom egentligen en tjänst. Man får akta sig så att man inte tappar bort verkligheten i all hast. Då förlorar man trovärdigheten. Man vill ju vara den generöse regissören, nu när man håller hela Skapelsen i sin hand, men förlorar man distansen är det lätt att karaktärerna blir misstänksamma. I samma ögonblick som de mister respekten för en tappar man helt kontrollen över dem.

När jag kom fram till det lilla tegelhuset med den välbekanta grusgången, fortfarande kantad av krusbärsbuskar, hade vinden friskat i ordentligt. Björkarna bakom huset bugade sig, redan nästan nakna, och hälsade mig välkommen tillbaka. Det växte ljung i stenpartiet ut mot gatan, lila och vit mellan enarna. Jag vågade inte titta för länge eller för ingående, för på trappen satt en kvinna i röd kappa och knäppte skorna på en liten pojke med rakt avklippt, kastanjefärgat hår. Hans blick var fäst vid en liten trehjuling, vars blanka styre hade ett grönt och ett rött handtag, och hans ansikte lyste redan av äventyrslystnad och övermod.
Jag gick vidare, motvilligt. Jag hade hoppats på att få ta mig en närmare titt på mitt gamla barndomshem. Kanske är det så att när man förlorat alla människor från det förgångna börjar man snegla på tingen. Som en påminnelse, en garant för att allt det där faktiskt har hänt på riktigt.
Över den lilla landsvägen på andra sidan villaområdet hade ett övergångsställe tillkommit. Med skylt och allt. Ingen trafik just nu, men det kanske var ovanligt lugnt såhär på morgonkvisten. Trappan upp till kyrkogården var densamma, med samma slitna fördjupningar på mitten efter otaliga år i människans tjänst. Kanske var de något djupare. Grinden gnisslade, men det hade den nog alltid gjort. Kyrkan var vitare, slätare, men det gröna ärgade koppartaket var detsamma. Mina steg följde de krattade gångarna utan ansträngning, trots att så många år hade förflutit sedan mitt senaste besök. Vid graven stannade de. Knäna knakade när jag lade ner den fula kransen framför stenen, och igen när jag reste på mig igen. En liten tant krattade löv lite längre bort under en ek, annars fanns det inte en levande själ på hela kyrkogården. Jag borstade av jackan och började promenera tillbaka igen.