Regnade det? Det minns du inte. Jag antar att det regnade. Ljuset utifrån tycktes dämpat och rummet gjorde ett nästan overkligt intryck, som om du tittade på ett gammalt, lite gulnat foto. Trots att alla möbler var vita, trots att till och med väggarnas billiga strukturtapet var vit, räckte lysrören i taket inte riktigt till. Diset utanför fönstret sög åt sig allt ljus och lämnade rummet i dunkel. Du kände rummet krympa, luften var tryckande och din skjorta klibbade mot ryggen. Det overkliga skimmer som låg över föremålen runt sjukhussängen gjorde dig osäker, bilden var inte tillräckligt skarp för att du helt skulle tro på den. Hade du lyssnat så hade du kanske hört personalens steg utanför dörren, ringsignalen från en telefon, bitar av pågående samtal. Kanske hade du hört smattrandet av regndroppar mot fönsterrutan. Kanske föreställde du dig rent av regnmolnen där utanför, kanske var det de som kändes tunga och överhängande. Tror du inte att det regnade trots allt?

Vad tänkte du på? Minns du det? Visst är det konstigt att du skulle komma att tänka på det just då? På havet, på de där klipporna, på sanden som blev alldeles prickig och klumpade ihop sig när regnet precis börjat falla. Visst måste det ha regnat eftersom du kom att tänka på det just då. Minns du när du stod där på stranden och kände de första regndropparna mot dina bara underarmar? Eller har du kanske bara hittat på det, kanske såg du bara en samlingsbild av alla gånger du stått där i sanden under regnet. Du är inte helt säker, det märker jag. Varför kände du dig så vemodig vid tanken på havet? Du satt där i ett vitt sjukrum som luktade desinfektionsmedel och storkökslagad brunsås, och du tänkte på regnet som föll en sommardag vid havet, på sanden där prickarna blev tätare och tätare och tillslut flöt ihop. Vad i allt detta gjorde dig så nedstämd?

Har du tänkt på hur olika varandra regn kan vara? Här i staden blir luften tung och kvävande redan innan de första dropparna har nått marken. Molnen ligger så nära jordytan att vi drabbas av cellskräck, och vi hukar oss, böjer våra ansikten mot marken. Egentligen vill vi bara skrika i panik att vi kvävs, att luften håller på att ta slut, att denna illvilliga dimma tar sig in över allt, förgiftar oss, den är inte ens våt, bara klibbig och påträngande, men vi hukar oss bara ännu djupare och fortsätter framåt med blicken fäst vid marken. Du kunde sitta där inne under sjukhusets tak, mellan dess väggar, och ändå kvävas av regnet, för det lyckas alltid ta sig in.

Vid havet är regnet annorlunda. Minns du? Ljuset är magiskt, skimrande. Molnen sträcker sig mot horisonten som mäktiga isflak, oändligt högt upp och ständigt i rörelse. Man väntar sig nästan att se stormgudarna sitta där uppe och blicka ut över sin skapelse. Solen lyser genom sprickorna och glittrar till här och där i vågorna, som hela tiden ökar i livlighet, som i lyckorus. Dropparna är stora och tunga, minns du hur de låter när de träffar sanden eller klipphällarna? Varje enskild droppe bryter igenom bruset med ett eget individuellt ljud, du kunde urskilja dem om du bara slöt ögonen. Du ville skratta av glädje när vinden slet och drog i dina kläder, lekte med ditt hår, smekte ditt ansikte. Du kände dig förlöst, som i extas. Syret som färdades med regndropparna ned från skyarna fyllde dig med samma energi som fick strandrågen att dansa. Så dansade du längs stranden, bort mot klipporna som ligger gömda bakom talldungen. Minns du hur du satt längst ut på klippan som skjuter ut i havet där borta vid det gamla fyrtornet, hur dina genomvåta kläder slöt tätt kring din flämtande kropp medan du njöt av vågornas ursinniga bränningar långt där nere? För ett ögonblick var du oövervinnelig.

Varför kände du dig då så innerligt ledsen vid tanken på havet den där dagen? Nu, när jag står här på stranden och blickar upp mot regnmolnen som tornar upp sig på nytt, känns allt det där så fjärran. Det vita sjukrummet tillhör det förflutna, och det gör väl egentligen även du. Minns du vad du tänkte den där dagen, när du lämnade sjukrummet bakom dig och steg ut på den stora kalkstenstrappan? Kände du inte att ett kapitel var avslutat, att du var tvungen att börja på ett nytt om inte berättelsen skulle sluta där? Kanske var det så. Egentligen är jag inte ens helt säker på om någonting av allt det där någonsin hände. Kanske har du överhuvudtaget aldrig funnits, kanske minns jag dig fel. Kanske spelar det alls ingen roll.

Nu börjar det regna. Om du lyssnar kan du höra varje droppe när den slår ned i sanden. Tillslut kommer de för tätt för att du skall kunna urskilja dem alls, men ännu en stund kan du höra dem. Lyssnar du? När regnet börjar har varje droppe en egen röst, sedan hör du bara regnet.