I förgår kom hoppet och känslan!

av att varmare tider var

i antågande, solen spände

sig, och sken det välkomnandes

famntag genom världen, över

Sveriges långa land, för att

pressa sig igenom våra fönster

och likt förstorings glas lyckades

hon! om så bara för en stund

att värma våra kalla, dystra och

gråa själar, som för längst nästan

get upp, och levt i dysterhet, och

vandrat dom dödas promenader...

När solen, trotts motstånd, lyckats

ge mänskligheten en liten föraning

om vad som väntas kan, fick

våra själar kulör, och kärleken

och den lilla värmen solen lyckades

skjuta iväg, likt Amors pilar, fick

oss att bli glada, positiva

och fulla av gudars energi

och vi ville så mycket

ja man sken upp, glädje och

kärlek spreds i gatorna som

tidigare varigt dödens väntrum

tillhörde nu oss,

regnbågens barn

som färgade gatorna

Men så kom gårdagen!

och allting exploderade

det var dagen då syndafloden

gjorde sin in marsch likt hundra

tusen soldater ifrån helvetets

armeer och ett oväder spreds

över Moder svea, och människan

tappa fotfästet, färgerna

rann ut i kloakerna, och vi stod

där igen deppiga, gråa och vi

levde igen i tristessens skugga...

Men kära poet vänner!

jag har idag, denna dagen hört

koltrasten komma till byn!

och det vet ju alla poeter!

att koltrasten är vårens sändebud

våren brukar alltid att skicka

iväg koltrasten att rekognosera

för att inte stöta ihop med den

fruktade nordanvinden

isåfall skulle gudarna

väckas och vredgas...

men det vet ju alla poeter

när våren är på väg sjunger

koltrasten sin kärleks ballad

till livet och regnbågens barn..

och alla poeter har hört

att när nordan vinden flyr

över berg och dal med sin

märg brytande kyla, då först

dansar älvor och tranor skogens

dans tillsammans i näktergalens

aria...sången om frihet...

sången om farväl till kylan...

visan om mäniskans hopp och tro...

och vet ni! kära poeter?

koltrasten sjöng så vackert för

mig denna morgon, uppe bland

grenarna, och jag instämde i

hennes sång, då hon flög i en

underbar loping, mellan takåsarna...

och vet ni kära poeter?

jo den vackra koltrasten satte sig

på min axel och viskade...

snälla Lasse! nu när du kommer

hem denna morgon! så kan du

väl skriva något fint om mig

och du kan väl hälsa att koltrasten

viskat i ditt öra en hälsning till

dina poet vänner! en hälsning

ifrån solen och havet...

en hälsning om att våren

är runt knutarna...så Lasse!

jag ber nu dig vara budbärare

och sänd dom min hälsning..

ty det är dom som är regnbågens barn.