Ibland är jag för liten för mig själv
och försöker ta mig ut.
Mitt i nacken finns en liten grop
och där är huden tunn
så jag tror att det är bästa stället,
men jag har ännu aldrig lyckats.

Ibland slår hjärtat för hårt i mitt bröst
och jag försöker värja mig för slagen
men när attacken kommer inifrån
är situationen ganska hopplös.
Jag tänker att anfall är bästa försvar
men vet inte riktigt om jag vågar.

Ibland är jag alldeles för levande
och då är kroppen benhård likstelhet
som jag kan slå mig blodig mot.
Jag kastar mig hårdare och snabbare
tills det inte är en rörelse längre utan ett ljud
som distraherar mig och överröstar hjärtslagen.

Ibland har jag för mycket blod i kroppen,
men det måste vara därinne,
man får inte släppa ut det även om tanken är god,
det är som med minkarna,
så jag glömmer av att det vill ut
och tänker på ljudet tills det dränker allt annat.