Tyst hemma. Mörkt hemma. Natt överallt i landet.

Lördag. Sommarnattsvärme. Solo.

Allt sällskap bortsmält, men det lämnade två flaskor Dooley’s hemma på bordet tillsammans med ciggfimpar med läppstift och blekfett herpessalva. De, pumor och pantrar som alla fruktar, gick loss på min skivsamling som värsta vikingavåldtäkten – ingenting stämmer längre. Fel omslag till fel skiva med fel omslag på fel plats.

En lägenhet som knakar; gamla element, gamla lampor, gammal disk.
Två kranar, en röd och en blå. Vems fel är det att det droppar?
Blötplaskiga faller dropparna mitt mellan ögonen på min Homer Simpson-mugg.
Jag lyssnar: poof-poof-poof-poof.
Droppen som läcker ur kranen fångar jag upp med fingret.
Inte kallt, inte varmt. Androgyntemperatur; varken blått eller rätt utan både och.
Jag har ett gammalt mixtape som jag plockar fram. Första spåret är Lenny Kravitz och är alldeles sladdrigt för jag spolade alltid förbi honom.
Seglar in med Jefferson Airplane. Need somebody to looove.
Slänger på nya saker: PJ Harvey, heroinistpolkan Big fish – little fish.
Röst mellan väggar fastän ingen mun pratar: Jason. Jason.
Jeeejson. Vaken, Jason?
Vilken stad, vilket land, vilket år?
Sommaren med Karma Police, sommaren med Seven, sönderspelad och överanalyserad.
Stad: Vxsterxs. Big city, bright lights. Sinatra som hologramsångare i ett hörn av vardagsrummet:
The city that always sleeps.
Och det är varmt. Och jag är hemma från Stallhagen, mil efter mil, gata efter gata med funkispalats och två, tre bilar på garageuppfarten, hemma från Annedals hjärta och PMS-ondska. Hemma från Martina Sandor, körsbärsträdgårdsgudinnan.
Som vi har grälat. Som vi har.
Som vi har kallat varandra saker! Som vi har skrikit på varandra, gråten i halsen och nerverna utanpå, skrikit och skrikit och gråtit.

Jag drog igen dörren för hårt. När jag kom ut på gatan igen ångrade jag mig genast. Ingen kan dra igen dörren så hårt och sedan komma tillbaka och be om att få backa bandet.
Som vi har bråkat! Jag med henne, hennes demoner med mina. Och hon klöste och grät och sprutade ormgift på mig, rösten igenslammad av gråt och tårar som inte kommer ut och jag stod där som en staty och tog emot all hennes duvskit tills det rann av mig och jag föll från min sockel…
Magplask i betongen.
Darling! Vi är ju som gjorda för varann!