Hanna: Hej, det är jag. Jag som i ’jag är trött på att alltid vara den som ringer upp’. även när du har nåt att berätta. Så, säg då. Jaha? Precis kommit hem? Elva. Vänta, vad gör du nu? Det låter som, jag vet inte – pärlsocker på papper. Jaha? Sätt på högtalaren istället.
Erika: Den är på nu.
Hanna: Hörru, du borde gå ut här i stan oftare istället för att bara poppa upp på juldagen. Vi kan gå ut ihop. Jag får bara erbjudanden när du hänger på.
Erika: Hm.
Hanna: Alltså inte skamliga, inte såna vanliga, utan riktigt gosiga.
Erika: Kul för dig.
Hanna: För dig också om du hänger på. Man lever på sånt där i flera dagar. Så kom igen, vad gör han? Vad gillar han?
Erika: Vi var ute och käkade bara. Två glas vin, han betalade.
Hanna: Hängde du på hem? Eller är han vad-han-nu-heter-och-gör där just nu?
Erika: Nej, inte ikväll. Du, har du en bra morgonrock?
Hanna: Har inte ens pyjamas.
Erika: Jag vill köpa en morgonrock.
Hanna: Du fyller år snart, kom hem och få en. Kom hem i år.
Erika: Jag vill köpa en morgonrock…en lång en som går ner till fötterna så det ser ut som man svävar fram.
Hanna: Du menar en sån som mamma har?
Erika: Inte precis likadan.
Hanna: Berätta mer nu. Vad sa han?
Erika: En massa.
Hanna: Ånej, en snackare.
Erika: Nä, han var bra. Rolig.
Hanna: Ingen töntig mobiltelefonsignal heller?
Erika: Han hade den avstängd.
Hanna: Gift kanske.
Erika: Han luktade gott.
Hanna: Säkert Tommy H. Den luktar gott, sval som en hotellpool på natten. Passade den honom?
Erika: Ja. Men jag sa inget för han såg ut att veta om det.
Hanna: Och han skjutsade hem dig. Blev det en stel säkerhetsbälteskram eller var det något bakom? Ni ska väl träffas igen?
Erika: Det blir det nog.
Hanna: Hm.
Erika: Vad? Vad?!
Hanna: Killar avslöjar sig. De kan inte säga hejdå som vi, även om det är en nyskild klasskompis från 10 år tillbaka som man inte sett eller minns alla stavelser ur namnet på Angelique eller Marielle eller whatever.
Erika: Bara för att han inte kastade sig över mig, så…
Hanna: …hade det varit en avslutning på kvällen i alla fall. Lagom för att leva på ett tag och slippa åka hem och köra Bowie och Life on mars och undrar om man hade kommit hem samma tid utifall hans innanlår hade öppnat sig lite mer under bordet.
Erika: Säkert.
Hanna: Har jag fel?
Erika: Det var inte så här, inte med honom. Han var jättegullig.
Hanna: Du har aldrig hängt efter gulliga killar, Erikamerika. Dina har lackat flames och varit målarböcker med puls. På sin höjd ett babyblått överkast för att piska upp feromoner och en plansch med Steven Tyler som smygtittar på er över sängen.
Erika: Kommer du ihåg Jeppe?
Hanna: Kommer du ihåg Peter?
Erika: Jag har papegojminne.
Hanna: Halmstad, åska, cykla barfota och leta efter Gessles hus… den Peter.
Erika: Har många papegojminnen från den sommaren som du inte behöver dra upp nu, tack-så-mycket.
Hanna: Behöver – eller får? Haha. Ska du ringa honom i morgon eller. Tommydoften. Hallå? Jag hör inget, Erikamerika.
Erika: (suckar).
Hanna: Shit, värsta utandningen. Du vet precis vad du ska göra. Han var inget va, inget att gå vidare med. Trots Tommy H och kramen i bilen med säkerhetsbältet på… Vänta, vänta. Nåt tjuter i bakgrunden hos dig?
Erika: Bättre nu?
Hanna: Ja.
Erika: Stängde dörren till badrummet.
Hanna: Aha…tänkte du badrunka?
Erika: Skitkul.
Hanna: Han var inte helt fel alltså. Vad var det bästa – ögonen, rösten, händerna? Du, säg. Hall-å?
Erika: Munnen.
Hanna: Mums. Munnen är det bästa. (Paus). Så – är det okej nu då. Såhär efteråt?
Erika: Jodå.
Hanna: Du ler inte nu.
Erika: Ler inte?
Hanna: Nåt är fel, va. Snett. Åt helvete? Vi har en skylt på jobbet…
Erika: Jag är trött, det är det enda. Du läser alltid in så himla mycket…
Hanna: …en skylt på jobbet för våra telemarketingsäljare: ’Det hörs när du ler i luren’. Och det är sant, det hörs verkligen. Men inte här. Inte med dig.
Erika: ’Inte med dig’. För att jag vaddå, inte ler?
Hanna: Det hörs.
Erika: Då så. Han var jättegullig.
Hanna: Men du ler inte, eller hur?
Erika: Vad låter det som, Hanna. Vad låter det som?