....kan vakna vissa tidiga morgnar redan sorgsen, utan påtagligt skäl. Ibland finns det kanske en konkret igångsättare, tex att det var kontaktlöst mellan mig och någon dagen innan, eller en pågående separation från äldsta barnet som flyttat. Och utifrån detta en sorts parad av tillkortakommanden som passar på att visa upp sina fula trynen.
Men lika ofta kan det vara en allmän sorg, en känsla av förlust fast jag inte vet av vad riktigt. Kanske är det en livslång sorg som handlar om en stökig uppväxt, en sorg som på nåt sätt aldrig blir färdig. Jag såg den där sorgen i mina föräldrars ögon också, så det kanske rentav är en ärftlig sorg?

Andra morgnar kan jag vakna av en gammal ilska som plötsligt vaknat till liv ur någon grottesömn. En oförrätt som jag trott att jag glömt gör sig gällande och jag drabbas av lust att oaktat den tidiga timmen genast marschera iväg till vederbörande som gjort sig skyldig till brottet och tala ut!

Så åter andra morgnar vaknar jag, som idag, redan omkring fem och ser till min häpnad att det snöar ute - och det rejält! Årstiderna är helt ur led. Inbillar jag mig. Fast erinrar mig då genast återkommande samtal jag hade som ung, med gamle metereologen Anders Ångström, som hånskrattade åt varje sådan spekulation.
- Kom igen när du har referensmaterial som spänner över årtusenden, brukade han säga. Då kanske man kan dra slutsatser.

Kanske är det det som är min sämsta egenskap; förmågan att dra långtgående slutsatser?