Som sagt -

en av de sista decembernätterna i 1995. Nysnön ligger ännu en gång, pudrad över gården. Jag har spritt en ansenlig mängd otidsenliga julprydnader över lägenheten, gamla grejer som vi fick av farmor igår. Hon lever hela tiden i en förberedelse för döden och ger ständigt bort saker som hon tycker gjort sitt i hennes liv. Det senaste bestod således av diverse gammalt juljox - förmodligen sedan hon låtit sina ännu levande barn rota igenom lådan.


Jag vet hela tiden detta: jag och mina syskon finns liksom inte riktigt sedan vi blivit av med farsan och dessförinnan inte gjort honom någon heder. Jag träffar farmor för att jag står i skuld till henne, jag älskar henne, jag vill att mina barn ska träffa henne så mycket som möjligt så att de minns henne. Ibland blir jag förvirrad...vet inte riktigt var jag har henne...men ett vet jag:

...den dagen hon dör går allt förlorat. Hela hennes hem, alla de minnen även jag har av hennes liv och farfars liv. Det kommer att lösas upp inom loppet av några dagar, och avslutningsvis kommer vi att bjudas in för att leta i askhögarna efter någon gammal bortglömd rest som vi tycker kan duga som \"minne\".

I själva verket vet jag ju att det enda minne som duger är det jag redan har. Varje gång jag träffar henne slås jag av hur förbjudet allt är, hur hemligt, tabubelagt och tillrättalagt allt är. Detta smärtar mig nästan mer än det faktum att hon är allt äldre, har tydliga besvär med tänder, rygg, höfter och dessutom har bränt sig illa och inte kommer sig för med att gå till vårdcentral...

Minns mina sista dagar med min morbror som blev allt hjälplösare. Men han hade just då bara mig och min nyfödde son att tillgå, samt en av gamla synder förblindad granne...farmor däremot, har flera barn som verkligen hjälper henne.

...vad är det som kanske någon gång har hänt? Varför är det denna kyla emellan oss?

forts..