...vaknar av svalornas svirrande ljudmatta...fast väl vaken förstår jag inte hur jag egentligen hört dem ända in i hemmet? Drömde jag?
Samtidigt som sommaren är min klart bästa tid - jag hatar kyla och snö - så upplever jag ändå att man liksom går in i en sorts sömn när sommaren inträder. Bergman har flera gånger sagt at han avskyr solsken eftersom han tycker det är en sorts \"död\", ett dött tillstånd. Jag kan på ett sätt förstå precis vad han menar - även om jag som sagt älskar det.
Men vad är det då jag älskar, mer än att slippa frysa? Är det kanske den dödsliknande sömnen?
Men man kan ju samtidigt säga att allt lever upp under sommaren och att det alltså förhåller sig precis tvärtom?
Jag var i Turkiet med några av mina barn förra sommaren och det var 39 grader redan i tidig morgonstund....sedan kröp termometern närmare 45-46 grader frampå eftermiddagen. Vi bodde i ett litet familjehotell med bassäng, helt nära Medelhavet - som var ljuvligt....jag njöt varenda sekund, ju varmare det blev1 Alla tycker jag är galen som ens står ut i sådan hetta - säkert ni också?

Men det är något tillåtande, lugnande, försäkrande och tryggt med värme och hetta....som om tiden tillåts stanna upp, som om något träder emellan mig och världen, emellan alla och världen.

Och varje sommar är det samma sak; plötsligt är det september, och jag vaknar och säger till mig själv;
...men.hur gick det här till? Det var ju nyss maj?