Good King Wencelas, eller God Rest You Merry Gentlemen...
Minnen av England, frukosten bestående av kex och te, i ljusa, ombonade gästrum med spräckliga tapeter och tjocka överkast.
Stonehenge, de lugnande, nästan vardagliga stenarna på en ödslig hed, omringade av en sladdrig lina på pålar. Det gråa Salisbury, bussar, stressade människor, slaskiga rännstenar.


Eller den Amerikanska Världen, de som bodde i husen omkring oss när jag var liten.
De använde något speciellt rengöringsmedel, kanske på sina stora lädermöbler, eller på de murriga heltäckningsmattorna, som gav ifrån sig en särskild lukt. När det var jul hängde alla dessa ohyggliga prydnader överallt - pappersgranar med tjocka glitterklumpar, girlanger och mobiler med änglar och tomtar, skrattande i evig hysteri, pinglande änglaspel, gyllene bjällror som man kunde dra upp så att de spelade Deck The Halls...
och i kylskåpen stod Christmas Pudding, eller annan oätlig mat, med konstiga färger och lukter som påminde om mörka, fuktiga källarhål.


Man hade i Det Amerikanska Huset julklapparna liggande under julgranen flera dagar innan det var dags att dela ut dem. Där kunde man stryka runt omkring granen och glo på paketen, stora, fylliga, försedda med spänt omslagspapper och breda färgband och stora pappersrosetter. När man skyndade sig tillbaka efter julen för att inspektera vad paketen innehållit blev man alltid lite besviken. Det var ofta obegripliga saker med kortvarig dragningskraft.

Jag minns till exempel en bok med olika teatermiljöer på varje uppslag, som man skulle placera pappersdockor försedda med adekvat balettdräkt på. Den där boken fick jag inte röra, den var helig. Vid ett tillfälle var jag ensam några ögonblick eftersom barnen i familjen skulle ta sitt kvällsbad. Man hade glömt att jag fortfarande var kvar i huset. Jag satt på föräldrarnas stora dubbelsäng i ett mörkt rum där fönstren var skymda av tunga sammetsdraperier, och tittade på boken där den låg på sängens överkast. Efter några avvägningar nappade jag till mig boken och försökte fatta det magiska med den. Uppslag efter uppslag, bara med dessa tomma teaterscener, med undantag för skiftande kulisser. På medföljande ark fanns pappersballerinor med tillhörande tyllkjolar och hårprydnader, alltsammans med perforerade kanter så att det kunde tryckas ut ur arket.

Jag tyckte det hela verkade obegripligt meningslöst, men tänkte att ägarinnan förmodligen kände till ett hemligt sätt att utnyttja boken så att den magiska trollglansen kunde skimra.
Det måste vara något som jag helt enkelt inte kände till.