Fullmåne över Themsen. Hon älskar dessa nätter då vattnet glittrar och masterna speglar sig tydligt. Vagnen står på bron. St. Paulskatedralen reser sig vid horisonten. Båtarna rör sig hela tiden men katedralen är alltid stilla. Hennes flod, hennes stad, här vilar hennes hjärta. Kommer hon tillbaka? Vad väntar henne på andra sidan havet? Hon ska resa till Liverpool nästa dag. Huset är sålt, möblerna bortauktionerade och det som blev kvar skänkt till fattighusen. Allt för resan är packat och klart. Det är hennes chans, säger alla. Inom henne växer redan saknaden fram. Hon ska lämna sitt älskade London.

Djupt inom henne finns nätterna hon vandrat, utklädd till man, genom gatorna i de ruffiga kvarteren. Människornas bleka ansikten möter henne. Hon ser deras längtan efter något mer, det som hon har, pengar, makten att förändra livet till något bättre. Men hon är ensam, i denna stad, i detta land, ensam. På andra sidan Atlanten bor de enda släktingarna hon har kvar. Det är till dem hon ska. Hennes farbror med sin familj välkomnar henne som den familjemedlem hon är. Boston, hennes nya hem, hon reser imorgon.

Hon fäster blicken vid månen och lutar sig ut genom vagnsfönstret. Luften känns alltid friskare vid floden. Hon minns fortfarande hur hennes far tog med henne i gryningen för att se på fartygen. Hennes mor och äldre syster sov fortfarande och det var bara kökspigan som var uppe. Söta Jane hade packat ner mjölk och smörgåsar i en korg åt henne. I sliten regnrock gick hennes far runt på kajen och kontrollerade att lastningen gick rätt till. Männen gestikulerade och skrek. Hennes fars röst var stadig och hög. Han kunde inte viska. Hon ler när hon tänker på hur rädd hon var första gången han bannade henne. Knäna hade skakat men hon hade inte gråtit. Hon satt oftast på en bänk och följde allt som hände. Hon rörde sig försiktigt längs kajerna, fick absolut inte vara i vägen. Ibland stack någon till henne lite godis eller frukt. Hon älskade franska päron. Det var inget ställe för en liten flicka men alla visste att hon var redarens dotter.

Hennes mor hade gjort sina försök att skola henne till en ung dam. Till slut gav hon upp. Hon fick ofta höra att hon skulle ha varit född till pojke istället. Det hade varit mer passande. Den äldre systern hade redan uppvaktande kavaljerer som kom på besök. Det var tedanser och besök på stadens nya kaffestugor. Hon var vacker och förfinad i sin hållning och bar de mest utsökta klänningar. Som en svans fick hon följa med. Hon trivdes aldrig. Kunde inte lära sig det spel som försiggick så hon satt mest tyst. Det passade systern för då kunde hon glänsa i sin kvinnlighet. Trots deras skillnad i sinne var de varandras styrka eller det var för just det faktum att de var så olika som de kunde finnas för varandra. De delade tankar och berättade om sina upplevelser, två världar, en feminin och en maskulin, som blev en.

Hon saknar sin familj. Vaknar varje morgon till tystnad. Lever varje dag i ensamhet sedan olyckan. Themsen räddade henne då hon kastades framåt och landade i vattnet. De andra tre hamnade under vagnen. Det fanns inget någon kunde göra. Varför skonades hon? Ibland önskar hon att hon också låg under vagnen, tillsammans med människorna hon älskar. Nu är hon en ung kvinna med en förmögenhet. Familjens advokat, vän till dem sedan hon var liten, är tillfällig förvaltare tills hon fyller 21 år. När hon frågar honom om hon gör rätt som flyttar till Boston svarar han alltid att hon ska följa sitt hjärta.

London är ingen barmhärtig stad för en ensam kvinna. Någon man vill hon inte ha. Att underordna sig och lyda en man som ska ha sin rätt till hennes kropp och hennes tankar är inte något hon eftertraktar. Och tänk om hennes fars pengar skulle hamna hos någon som inte kunde förvalta dem rätt. Hon skulle nog ha varit född till man. Ingen hade ifrågasatt ifall hon hade velat stanna kvar och fortsätta i faderns fotspår då. Om det bara fanns ett skäl till att hon kunde stanna kvar. Känslorna river i henne. Hon vill inte resa. Vill inte lämna staden som bor i henne.

"Fröken Caroline, är det ni?"

En kvinnoröst väcker henne ur sina tankar. Hon har inte sett henne komma.

"Jane, är det du? Vad gör du ute ensam så här sent? Kom in i vagnen kära du."

"Tack fröken. Det är småkyligt ute inatt."

"Men Jane, har det hänt något? Varför är du ute mitt i natten?"

Jane sätter sig ner och sveper tacksamt filten om sig. Hon har ett bekymrat ansiktsuttryck och verkar spänd. Hennes leende är halvhjärtat.

"Fröken, det är något jag måste berätta innan ni åker. Jag trodde jag skulle hitta er här. På er bro. Jag kan inte låta fröken åka utan att veta hela sanningen när jag vet att hon tvekar inför sitt nya liv. Jag bär på en hemlighet som jag måste dela med er. Kanske gör det er resa lite lättare efter att ni vet."

"Nu börjar jag bli nervös Jane. Jag har inte sett dig så här spänd på länge. Berätta. Vad det än är så lovar jag att jag ska lyssna tills du har berättat klart. Berätta allt för mig Jane."

"Det är inte lätt fröken. Jag vet inte var jag ska börja." Hon knäpper sina händer och lägger dem i knäet. Det ser ut som om hon ber. Så tittar hon upp och börjar berätta.

"Jag har alltid känt mig som en av er fast jag inte varit familjemedlem. Ni har alltid varit så snälla mot mig. Och min lön har varit mer än rimlig. Fröken kommer ihåg att jag åkte bort några månader förra året. Som jag saknade er då. Och speciellt herrn. Ni förstår, jag älskade honom. Åh, jag vet inte hur jag ska förklara allt." Hennes ögon börjar glänsa av fukt. Underläppen darrar. Hon vänder bort ansiktet och tittar ut över floden.

Hon ser hur hela hennes kropp är spänd som en fiolsträng. Det är som om hon ville bli osynlig. Jane älskade hennes far. Hur kunde hon ha undgått att se det? Så nära som de var. Hennes far, den stolta skeppsredaren med sin vackra familj, älskade han henne med? Hon hör hur Jane drar ett djupt darrande andetag.

"Anledningen till att jag åkte bort är.... är att jag födde ett barn. Jag födde en flicka. Hon är din halvsyster." Jane begraver sitt ansikte i sina händer och brister ut i gråt. "Åh, förlåt mig fröken Caroline. Förlåt mig."

Themsen är alltid levande. Inatt är ljuset nästan guldigt grönt. Skimrande. Vackert glittrande. Hon har lyssnat på vartenda ord. Och bilderna kommer. Hon ser för sitt inre alla gånger som hennes pappa suttit och tittat ut genom fönstret, långt borta i tankarna. Hur han var tungsint när Jane var bortrest. Hon ser faderns välkomnande kram som varade länge och hur hans händer smekte hennes rygg. Nyheten träffar henne hårt men hon känner inget agg. Hon vet nu att hennes far hade älskat denna unga kvinna. Känslorna sköljer över henne. Hon har en syster. Hon är inte ensam längre. Det finns inget skäl att resa. Det finns en anledning att stanna. Hon ska stanna kvar och se till sin syster. Det ska gå att skapa sig ett liv här. Ett bra liv. Hon vänder sig mot den andra kvinnan. 

"Jane, du har inget att be om förlåtelse för. Jag har vetat detta fast jag inte sett det. Inte att du har ett barn utan att far tyckte mycket om dig. Men förstår du inte, Jane. Jag har en syster." Hon lutar sig fram och smeker kinden torr. Deras ögon möts. Det finns ingen ilska, ingen sorg i mötet, bara glädje och värme. "Jag reser inte Jane. Jag lämnar inte min syster här. Du och jag och flickan, vad heter hon?"

"Pembroke, fröken."

"Du och jag och Pembroke ska klara detta. Vill du det, Jane, vill du fortsätta bo hos mig med Pembroke? Vill du försöka hitta en framtid med mig här i London?

"Fröken, jag vet inte vad jag ska säga. Är fröken verkligen säker på att hon inte ska åka?"

"Jag åker inte, Jane. Vill du?"

"Ja fröken, ja jag vill. Åh fröken, vilken lycka. Vad ska jag säga? Tack fröken."

"Nu åker vi och hämtar Pembroke."

Två unga kvinnor sitter tätt under samma filt på väg över en stilla flytande Themsen.