Barriären sitter där den alltid suttit
och vill ej ge vika för ordens frihet.
Så mycket vill jag säga, och så lite finns att använda
för att berätta.
Så litet är språket, och så stor är känslan.

Om jag ändrade känslan
så skulle orden ljuga.
Och om orden är allt jag vill använda
så skall orden berätta för dig,
om känslan, om svek, om svaghet
och styrka.

Jag vill ej skriva om min mardröm
ej heller min rädsla i drömmen.

Jag vill ej förlora min trygghet,
och vill ej känna mig liten.
Men ack så liten jag, och vi, ändå är.
Till sist blir man liten,
och till sist måste man förstå
men vad finns att förstå?
Att man är liten?
Nej! Det är inte så!
Liten är man endast i sina egna ögon,
om man själv vill tro det.
Och stor blir man
då man vill vara liten.
I sin egna existens förtröstan
är man stor i sina egna ögon.
I ondskans surrealistiska liv
blir man stor först då
man vill se att dom ser,
alla ser vi olika.

I målet att se som andra vill
finner man styrka
och förlåtelse.

I hopp om detta vidgas synen över sin egna existens,
då vill man ändra, få andra att se
annorlunda över sin egna aura.

Påverkan genom uppfattning är dock ett dilemma i sig själv,
då man genom successiv förståelse och påverkan
ändrar sin egna uppfattning
och blir därför aldrig densamma.
I sista änden, står man ensam kvar,
och finner inte sin egna uppfattning
och är uppslukad av sin existens.

Jag blir frustrerad att ständigt skriva i gåtor,
varje gåta finner olika svar,
och sanning finns kanske däri,
att finna
och att leva.
Men uppfattningen
finns alltid i dubbla par
om existentiella svar
och om andra ögons svar.

Vems ögon vill man då välja,
deras eller mina?
Det är en gåta om sinnets egna välbefinnande.
Det viktigaste är
att finna det goda hos båda
och använda dessa
i kampen om sinnets välbefinnande.
Men se sedan med egna ögon
vad sanningen gav
och uppfatta dem genom egna ögon.