Då du begrundar din egna existens
är det som att spegla sig i vattnet
den spegelblanka ytan, försvinner av minsta vindpust.
Hur kan man då existera?
Jag vet om att jag tänker och vet därför att jag är
och jag är eftersom jag existerar
och därför finns jag.
Varför skall man då existera?
Min existens kan bevisa att jsg finns, men ej att jag existerar om jag är.
Existensen är ett övergripande begrepp om min kroppsliga närvaro,
men för att visa att jag existerar
i spirituell harmoni,
och för att visa
måste jag övervinna att visas
och istället koncentrera mig på att synas
och för att synas måste jag själv både se och uppfatta
mig själv då jag visas.
Då jag uppnår detta
vet jag själv om min existens
och att jag är,
och först vid denna insikt
kan jag förstå meningen med att finnas.

Om man lyckas med denna insikt
kommer man dock ej att fråga,
för man vet redan svaret
i sitt eget varande
och varandet, existensen och uppfattningen
kommer att tillsluta
bitarna till en cirkel och svaret behövs ej längre
utan cirkeln finner meningen i sig självt
och existerar då i hög grad.

Ett svar är ej tillräckligt övergripande
för att uppleva sin egna existens.
Frågan är därför lika obesvarbar, som irrelevant.