Det känns som en sån dag

då man ska få post.

En sån dag som när folk tänker på en

eller borde ha tänkt på en

för någon dag sedan.

Man känner sig till för världen,

mottaglig,

öppnar en lucka i sitt bröst.

"Släng in vilken skit som helst,

fönsterkuvert med räkningar:

en, två, tre, fyr,

jag har tusen miljoner."

Det känns som en sån dag

då en statsminister kan knacka på dörren

och fråga:

"Vill du bli ecklesiastikminister?",

och man säger ja utan att googla:

"Jo men det kan jag väl bli,

var det någonting mer du ville?"

Men det kommer ingen post.

Inga darrhänta kärleksbrev

eller viagra-mejl,

inga "lose ten pounds in one day -

buy this crappy shit",

så jag köper ingenting,

inga saker, inga förslag.

Men du ska veta

att mitt hjärta var öppet idag.