Jag kan inte låta bli att förundras över hur du ser på mig. Du som delat mitt liv i mer än tre decennier och vet nästan allt om mig, du envisas att tro att du har gift dig med den \"tuffaste tjejen i plugget!\" Jag, som på gymnasiklektionerna alltid blev vald sist av sådana som dig och jag som aldrig blev inbjuden när det \"hippa gänget\" hade fest. Men i dina ögon, har jag på grund av ett rejält missförstånd begåvats med epitet som \"tuff\" och \"orädd\".

Mest av allt uttrycker sig din vanföreställning i en orubblig tro att jag kommer bäst till min rätt i motorfordon, med sprängkraft under huven - jag som kör din M3:a, som om det vore en gammal Amazon! Generat ser jag i ögonvrån de halvvuxna män som kör förbi mig med förvåning i blicken, där jag sakta glider fram.

Själv kör du MC - stora tunga saker - och med vånda och ett krampaktigt tag runt din midja, så har du fått upp mig på bönpallen. Du, som är helt övertygad om att jag älskar när du pressar motorn till det yttersta, har flera gånger föreslagit att jag skulle ta MC-kort själv. När jag så, efter åratal av obeslutsamhet, får syn på en liten söt cykel på bara 535 kubik och försiktigt säger att den skulle jag kanske kunna köra, så vet din entusiasm inga gränser. Redan dagen efter har du köpt den cykel jag provsuttit i affären. Efter att själv ha provkört den konstaterar du dock med viss besvikelse att den \"söta cykeln\" är lite svag. Men, fortsätter du: \"Den kan ju vara en bra nybörjarcykel. Så fort du lärt dig byter vi upp den till något starkare!\"

Själv provkör jag med skräckblandad förtjusning min nya cykel på en folktom gata och är fruktansvärt stolt över mig själv när jag efter en timmes övande lyckas svänga \"åbäket\" åt både höger och vänster utan att välta eller få motorstopp. Ja jag vågar till och med gasa på tills hastighetsmätaren visar 70! Tanken på att manövrera en större cykel än denna känns dock lika avlägsen som fantasier om semesterfärder till planeten mars!

Då slår det mig plötsligt, vad din vanföreställning om min tuffhet grundar sig i. En gång, för evigheter sedan skjutsade jag dig på smala norrländska grusvägar. Vi hade nyss träffats och du var på besök hos mina föräldrar. Med nytt körkort och ingen körvana alls tog jag glatt alla tvära kurvor på treans växel och med en hastighetsmätare som sällan visad under 80. Med misstro och viss beundran i blicken sneglade du på mig, innan du försiktigt föreslog att jag kanske skulle sänka farten! Vad du inte visste var att jag i körskolan klassats som ett \"hopplöst fall\", som efter mer än sextio körlektioner till slut ändå fick mitt körkort - mer av medlidande än på grund skicklighet. Det var ju sjuttiotal och i glesbygd, så alltför stor skada kunde väl inte en halvmesig tonårstjej ställa till med, så tycktes körskollärare och trafikinspektör ha resonerat. Vad fel de hade! Efter bara sex månaders körkortsinnehav hade jag lyckats ratta två motorfordon rakt ned i diket! Men det visste inte du, där du satt i passagerarsätet mitt i norrländska ödemarken. Nej, du trodde att du äntligen hittat en tuff och orädd tjej, som kunde matcha dig i ditt motorintresse och din kärlek till fart och fläkt. Och trots att du med tiden har tvingats revidera en rad uppfattningar om kvinnan du valde att dela ditt liv med, så hänger bilden av den tuffa, fartälskande tjejen kvar! Men det var då, för längesedan - innan jag upptäckt att jag inte är odödlig och att jag faktiskt älskar livet mer än farten och dig mer än behovet att visa mig tuffar än jag är!

Men där jag sitter på min custombike och känner vinden mot ansiktet, så tvingas jag ändå medge att det trots allt kanske är du som har haft rätt hela tiden. För visst är det rätt tufft av en halvmesig, medelålders kvinna att ens komma på tanken att ta MC-kort! Kanske är jag precis så tuff, som du hela tiden har påstått!