Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vid sidan av vägen

Jag fick kryssa mig fram på uppfarten. Kliva över fästen till släpkärror, vajrar och annan bråte. Men dörren stod öppen när jag lyckats ta mig fram till förstukvisten.
För säkerhets skull ringde jag på dörrklockan.
- Hej, sa jag när den medelålders mannen uppenbarade sig i dörröppningen
- Hej, svarade han där han stod i t-shirt och jeans med stora oljefläckar på låren och morgonruffsigt hår.
- Torgil Larsen, fortsatte han som en tyst uppmaning till mig att man brukar presentera sig. Framförallt om man ringer på hos en okänd man en tidig söndagsmorgon.
- Hej, Åsa Burge heter jag, svarade jag snabbt, för att visa att jag förstod vinken. Jag tänkte att det kanske bodde en bilmekaniker i detta huset - är det så, frågade jag. Fast jag redan visste...
- Jo, de stämmer! svarade han med ett leende i mungipan.
- Jo, du förstår jag har fått stopp på min motorcykel där borta, fortsatte jag med en diffus gest bortåt vägen. Och nu undrar jag om du har möjlighet att se om du kan begripa vad som är fel.

Han stod tyst en stund och kliade sig i det ruffsiga håret med en valkig näve, uppenbart välmarinerad av motorolja.
- Vet du, svarade han dröjande. Jag kan absolut inte nåt om tvåhjulingar...Men jag vet en kille nåra mil härifrån som sysslar med fyrhjulingar och moppar och sånt...Jag kan försöka ringa honom, så får vi se...
Han försvann han i i huset igen och jag satte mig på en av pinnstolarna på verandan och väntade.
Efter en stund dök han upp i dörröppningen igen.
- Han kommer från Malm om tio minuter ungefär, meddelade han - forfarande med telefonen i handen. Och om han inte kan fixa det på plats, så får ni gärna låna min verkstad, fortsatte han.

Väl tillbaka vid min nedmonterade cykel fann jag maken i samspråk med två äldre herrar. Den kraftigare av dem, han med rutig keps, höll en verktygslåda i handen.
- Det är säkert inget komplicerat, kommenterade mannen med keps övertygande, medan hans vän nickade instämmande.
- Ja, det var ju ett tag sedan vi körde runt på sånadär, konstaterade den smalare av männen. Det var väl femtitalet eller nåt. Kamraten bekräftade påståendet med upprepade hummanden.
- Nu kör vi runt i den där veteranbilen, fortsatte han med en nickning bort mot den beriga sjuttitalsford, som stod parkerad en bit bort.
- Fast på vår tid var cyklarna inte lika stora som nu. Kommenterade mannen med keps med en släng med huvudet åt makens 1200 kubikare och min nu bitvis slaktade HD.
- Nej, konstaterade kamraten. Våra var väl på 125 kubik eller nåt sånt.

Vi stod alla fyra en stund och begrundade teknikens utveckling när en grå skåpbil kom körande. En yngre man med ring i örat, snus under läppen, joggingbyxor och rosa foppatofflor hoppade smidigt ur bilen och släntrade fram mot oss.
- Är du Malmmannen, frågade jag. Han skrattade till.
- Jo, de ska väl vara så. Vad har vi för problem här då?
Maken börjde förklara vad som hänt och vilka åtgärder han redan hade vidtagit. Gemensamt började maken och Malmmannen att kontrollera säkringar, relä, kraftöverföring och startmotor. De utbytte igenkännande teorier om vad som kunde vara fel på samma sätt som två okända kvinnor kan utbyta erfarenheter om barnafödande och barnuppfostran när man möts på BVC eller på någon lekpark. Tankeutbyte, flinka fingrar och en del mätutrustning gav resultat och jag såg deras förtjusta leenden när motorn vid nästa försök återigen började dunka som en inkommande fiskebåt.

Lättade kunde vi skruva ihop lösa delar, snöra på packningen och fortsätta vår färd. Solen stod nu högt på himlen och värmde våra ansikten och motorerna gav välkänd värme åt våra ben. Men hjärtat var värmt av några oväntade möten, vid sidan vägen vi färdades på.




Prosa (Novell) av ÅsaLena
Läst 484 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2010-07-10 10:14



Bookmark and Share


  Yrre VIP
Blir alldeles varm i hjartat da jag laser om hur livet kan overaska och att det blev en sodan trevlig en med vanliga hjalpsamma manniskor!
2011-08-08
  > Nästa text
< Föregående

ÅsaLena
ÅsaLena