- Mamma, jag kan bära!
Jag tittade ned på min treårige son där jag stod höggravid med två tunga varukassar som skulle upp för trappan till vår lägenhet. Men när jag såg in i dina ögon, så fulla av tillförsikt, kunde jag inte tacka nej till ditt generösa erbjudande.
- Vi kan ju hjälpas åt, föreslog jag diplomatiskt, med ett rejält tag i den ena kassen och i ett av handtagen på den lättare. Du greppade med stort allvar det andra handtaget och så började vi långsamt baxa vår börda uppåt!

Jag har som mamma inte lyckats göra mina barn till grönsaksälskare. Nej, ni har alla haft en tendens att rata de färggranna tingestar som jag lagt på tallriken och omsorgsfullt försökt arrangera på ett attraktivt sätt. Men du är ett undantag – åtminstone på en punkt! Du har alltid ätit broccoli! Inte för att du tycker om smaken, utan för att jag en gång då du var liten berättade att broccoli innehåller järn och att man blir stark av järn. Som mellanbarn klämd mellan två ambitiösa systrar har du begränsat din energi till att eftersträva endast två saker: - att vara stor och att vara stark! Kanske var det från början en omedveten kompensation för att som för tidigt född var minst, som fick dig att alltid söka något stort hos dig själv att vara stolt över.
- Jag har lika stora fötter som farfar och lika stora tänder som mamma, deklarerade du som fyraåring, för vem som än ville höra. Ja, dina fötter var redan från födseln så oproportionerligt stora att kvinnan i grannlägenheten inte kunde hålla sig för skratt när hon först presenterades för dig. För dina taniga ben hade begåvats med fötter som var lika långa som hela ditt underben och fick dem att likna treledad insektsben snarare än knubbig babyben. Dessa jättefötter gav dig en del problem när du skulle börja gå, för hur ska en ettåring med storlek 25 kunna förhindra att han snubblar på sina egna fötter där han tultar fram? Som tonåring fick din ambition att få stora muskler dig att idogt träna både ishockey och styrketräning tills du kom att besitta en råstyrka, som till och med din vältränade far imponerades av.
- Det är tur att han inte vet hur starkt han är, konstaterade din far när han vid ett tillfälle hade haft en dust med dig, för han skulle lätt kunna brotta ned mig om han så ville.

Men det här var innan du tillförskansat dig en sådan styrka. Där i den svag upplysta svalen, med ett fast grepp om den ena kassens handtag, stod du inför ditt livs hittills största utmaning. Stönande och högröd i ansiktet baxade du så, med viss hjälp, kassen uppför trappan. Långsamt, långsamt, trappsteg för trappsteg. Och när vi kommit till trappans slut så mötte mina ögon din strålande blick när du stolt konstaterade:
- Mamma, jag är stark i dig!
Som språkmänniska reflekterade jag omedelbart över den felvalda prepositionen. Men när jag såg en liten kille vars självförtroende fått en rejäl knuff framåt så insåg jag att jag precis hört ett stycke livsvisdom från min treåringe sons mun. För när vår begränsade styrka förenas med någon som är starkare, så kan till och med ett klent litet barn utföra storverk!