I många kulturer finns klara initiationsriter. En tydlig gräns när man går över från att vara barn till att bli vuxen. I vår kultur tjänade en gång konfirmationen detta syfte. Det var på den tiden då alla konfirmerades och pojkar efter konfirmationen fick börja använda långbyxor istället för knäbyxor. Även militärtjänsten hade en gång något av initiationsfunktion, men också det var för längesedan, då när allmän militärtjänst gällde...

Vad vi har för motsvarigheter idag är oklart och kanske är det därför som den unga generationen så sent tycks bli vuxna. En sjuksköterska som jag känner, brukar kalla dagens unga för ”Barnalbyl och Embla generationen”. En generation unga, som sedan tidiga barnaår har vant sig vid att livet aldrig ska göra ont. Men kanske har vi i vår iver att ge barnen en lång, bekymmersfri och smärtfri barndom faktiskt berövat dem glädjen och utmaningen i att med en tydlig markering bekräfta för dem att de nu räknas som vuxna, med allt som detta innebär!

Vi har som människor behov av att göra markeringar och slå ned milstolpar som annonserar att nu har vi passerat en viss fas i livet. Jag har själv en chef, som nyss passerat 40-strecket, som ivrigt räknar "vuxenpoäng". I brist på allmänna initiationsriter måste vi hitta våra egna! Själv minns jag med tydlighet min första ”initiationsrit”. Jag var fem år gammal och min mamma hade lovat att jag nu, då jag var så stor, skulle få en vuxentandborste i stället för barntandborstarna som jag dittills använt. Det var en stor och högtidlig stund då vi tillsammans gick till Konsumbutiken för att inhandla denna min första vuxentandborste. Givetvis skulle jag själv få välja färg. Vi stod framför stället med färggranna Jordantandborstar, men för mig var valet enkelt. Det skulle bli en svart tandborste. Min mor blev nog aningen förvånad över att jag inte valde färger som röd, gul eller kanske mintgrön, men jag hade, utan att inviga min mor, noga tänkt igenom mitt färgval. När jag nu äntligen fick ta ett första steg in i vuxenvärlden så var jag mån om att ingen skulle kunna knuffa tillbaka mig till barnens domäner igen. Så jag valde helt enkelt en svart tandborste, för om en tjuv skulle komma på natten för att stjäla, så skulle han omöjligt kunna se min nya, fina, svarta, vuxentandborste!

Nästa ”initiationsrit” inträdde då jag som åttaåring fick börja se vuxenfilmer med mamma. Jag hade ett stående löfte att jag fick smyga mig ned till TV:n så snart min lillebror somnat. Detta förtroende fick mig att känna mig mycket betydelsefull och stor. För att inte väcka min bror så lärde jag mig precis vilka trappsteg som knarrade värst så att jag mycket akrobatiskt och smidigt kunde börja mitt smygande redan sekunden efter att min bror hade somnat. Nu kanske inte min mor censurerade dessa vuxenfilmer tillräckligt hårt, eller så trodde hon mig vara mer mogen än jag egentligen var, för jag fick till och med se den tidens mest skrämmande thriller ”Jagad”, vilket lade grunden till en mörkerrädsla som höll i sig långt upp i tonåren, för vem kan vara säker på att det i mörket inte lurar en enarmad mördare bakom varje soptunna och husgavel?

En annan viktig ”initiationrit” var givetvis den stora dag då jag fick min första mens. Jag var då 15 år och hade otåligt väntat denna dag. Ja, jag hade till och med misstagit mig en gång då jag hittat lite rött ludd i underbyxorna, vilket visade sig komma från mina röda manchesterbyxor och inte från någon inre källa. De flesta klasskamrater hade redan fått mens och mamma brukade trösta mig att den som får mens sent också bevaras ung längre. Om det är sant eller inte låter jag vara osagt, men det tjänade dåligt som tröst för en flicka som med spänning väntade på att få bli kvinna. Så, helt oväntat en dag kom mensen! Jag var till och med ensam hemma så jag kunde inte dela det stora med någon, men jag ringde min mamma på jobbet och bad henne, med likgiltig röst, köpa hem lite bindor då hon ändå skulle handla! Det stora dokumenterades givetvis i min dagbok och jag kan så här i efterhand inte låta bli att skatta då jag läser min text, för där har jag skrivit: ”Jag måste stiga upp tidigare i morgon för att hinna tvätta håret innan jag går till skolan, för det märks ju att håret blir fortare fett när man har mens”.

Min sista och mest beydelsefulla ”initiationsrit” var när jag fick mitt körkort. Efter mer än sextio körlektioner och många hopplösa suckar från min bilskollärare, ansåg han mig till slut mogen att köra upp. Jag satt hela sista kvällen på körskolan och försökte repetera det jag tidigare lärt mig och kvinnan som satt och rättade mina testprov, försökte uppmuntra mig, genom att säga:
- Du kan ju göra om proven hur många gånger som helst, så det ska nog fastna till slut!
- Men, jag ska köra upp i morgon, informerade jag henne.
- Det kan inte vara möjligt! utbrast hon med misstro och förakt i rösten där hon rotade bland sina pappaer, för att få bekräftat att allt var ett misstag.
Hennes uppenbara tvivel på mina förutsättningar att klara teoriprovet gjorde mig inte precis lugnare. Nu hade jag bara en förhoppning kvar. ”Bara jag inte får skåningen”.
I min lilla norrländska stad fanns bara två trafikinspektörer. ”Den snälle” och så ”skåningen”...
På uppkörningsdagens morgon körde min, minst like nervöse körskollärare, en extra runda med mig.
- Det ska nog gå bra det här, sa han utan större övertygelse i rösten då han lämnade mig på uppkörningsplatsen. Jag gick mot den väntande bilen där jag möttes av nästa obehagliga överraskning. På passagerarplatsen satt nämligen en liten torr man med vågigt hår, som hälsade mig på på bredaste skånska!
Nervositeten visst nu inga gränser och idet ögonblick som jag trampade ned kopplingen frikopplades också hjärnan, med all inbankad kunskap, från min darrande tonårskropp. Vid vår stads enda bro - en flerfilig överfart - fick jag instruktionen att ”först svänga vänster och sedan direkt till höger efter bron”. I den allmänna nervositeten genade jag nu i panik tvärs över tre filer utan att se mig om eller förvarna mina medtrafikanter! ”Skåningen” satt tyst vid min sida och när jag kom till nästa korsning sa han torrt.
- Du kan backa rrunt gathörrnet härr och sen körra tillbaka.

I det ögonblicket blev jag fullständigt lugn. Hjärna och kropp kopplades åter samman och jag var beredd på att dirigeras tillbaka till uppkörningsplasten. Men efter en perfekt backning runt hörn, som till och med skulle ha gjort min körskollärare stolt, blev jag nu i stället ombedd att köra i en helt annan riktning, precis samma väg som min körskollärare kört med mig tidigare på morgonen. Väl tillbaka på uppkörningsplatsen var jag fortfarande osäker på om jag kuggats eller ej, men teoriprov väntade, så jag fick skynda vidare...Och teoriprovet - ja, det klarade jag precis på marginalen!
Det var med lätta steg jag gick - nej svävade - därifrån, nu med mitt körkort i handen!

Jag sitter i ett så kallat utvecklingssamtal med min chef - (hon som samlar vuxenpoäng). Då vi diskuterat året som gått och kommande visioner så sammanfattar hon samtalet med att säga:
- Du är ju inte rädd för någonting!
Nervös, visst det kan jag vara inför nya utmaningar, men rädd - nej!
Alla milstolpar är passerade. Teori är kopplad till praktik. Erfarenhet är förvärvad. Det som började med en svart Jordantandborste och fullbordades med ett rosa körbevis har gett tillförsikten och vetskapen att jag har de redskap som behövs för att möta vuxenlivets alla utmaningar. ..Det behövs inga fler vuxenpoäng!