Mitt jobb är vinet och jordnötterna, Martinas är dynorna. ”Vi måste vända dem” säger hon och viftar med händerna. ”De ser ut att lukta sex.” Hon sveper ut som en vintervind i köket igen.
”Och försök hitta nån bättre musik när de kommer” ropar hon genom väggen.
Jag ställer ner skålen med jordnötterna, tänder ljuset på bordet och vänder på dynorna. Och ja, jag luktar på dem men känner ingenting. Däremot är den fuktiga fläcken i hörnet fortfarande kvar. Tar på den: tyget i dynan är varmfuktigt efter Martinas kastanjebladsgröna duschhandduk, den som nästan räcker runt henne.
Tidigare har hon duschat med en glipa i dörren och jag väntade i vardagsrummet på henne när hon kom ut med necessär, nagellack och bomullstussar.
Efteråt, när hon rullar av mig, lutar jag mig bakåt och känner soffdynans glatta yta fästa mot ryggen.
”Jag trodde du skulle explodera som tredje världskriget”, säger hon, klappar mig på bröstet och går tillbaka till badrummet.
Två timmar senare har jag duschat, valt vin och vänt på dynorna och hittat en hårsnodd och en stengrå Fisherman’s Friend.
Martina glider omkring i hala värdinnestrumpbyxor.
”Vem är det hon tar med sig?” frågar jag när hon passerar.
”Nån kille, jag vet inte. Har inte träffat honom tidigare.”
”Du vet inte vem han är alls?”
Martina stannar med glasen i händerna.
”Nej, förutom att vi låg med varandra en gång men han gav mig inte sitt visitkort då. Här, ta glasen och ställ ut dem.”
”Ni pratar väl” säger jag.
Martina tittar på mig. ”Jag och Irja eller hennes nya gunghäst?”
”Din syrra. Irja.”
”Shit, jag vet inte mer än du: att de flyttat ihop precis. Coola ner dig och var tacksam att vi fick deras nästan alldeles nya soffa.”
Det är sant. Alldeles gratis efter 40 regniga söndagar på Ikea där min häck och rygg fått prova på olika sorters material, vinkel och modell men till i princip samma pris, ett högt ett.
”Vet du vad han gör?” frågar jag.
”Dildomodell säkert.”
Hon ler.
”Roligt med humor” säger jag.
Hon skrattar. Säger:
”Hur ska jag kunna veta vad han gör? Det spelar väl ingen roll. Ni ska väl inte prata jobb heller, bara ha trevligt.”
”Du och hon ska fnittra och prata sex.”
Martina håller upp ena handen: ”I confess, risken är stor för det.”
Hon tittar på soffan.
”Vände du dynorna?” frågar hon.
Jag nickar. Martina säger:
”De ser fortfarande snaskiga ut, alldeles knullskrynkliga.”
”Jag vände på dem. Lovar.”
Håller upp Fisherman’s friend och hårsnodden.
”Men fy, kasta det där” säger Martina. ”Och kom till köket, du ska öppna en massa vinflarror.”

Senare, när Irja och Magnus ska åka har Magnus hund skällt sig stum i Securitasbilen, Irja och Martina kindpussats och jag beundrat vapenbältet i Magnus vaktuniform, går jag och Martina ut i köket med glas och tom jordnötsskål. Precis innan vi rundar hörnet hör jag Irja teaterviska mellan huggen i parketten från pilspetsklackarna:
”Magnus, vänd på dynorna!”
”Va?”
”Vänd på dem, snabbt. Märkena är kvar! Titta – märkena på översidan, våra gamla märken. De ser alldeles sexfläckiga ut fortfarande!”