Där jag växte upp visste alla vem man var.
Man hälsade på varann på gatan,
lånade ägg och socker av varann,
småpratade med varann i lanthandeln.

Det stod backar med fallfrukt längs med vägen,
ta för er bara, baka en äppelpaj,
vi har så mycket frukt i år
så vi vet inte vad vi ska göra med den.

Där jag växte upp
låste man aldrig ytterdörren
(tills bosnierna kom och började
stjäla folks löparskor och golfklubbor
och ingen förstod riktigt syftet,
en sån spelar väl inte golf).

Där jag växte upp visste alla
hur en ko ser ut, på riktigt alltså.
Vi hade skogen utanför dörren,
byggde kojor och gjorde sälgpipor,
skrapade knän och skitade ner oss.

Där jag växte upp,
där ägde varenda människa
ett par rejäla gröna stövlar.
Där fanns inget dåligt väder,
bara dåliga kläder
och kanske dåliga karaktärer.

Alla kände alla där jag växte upp,
och obekanta bilar möttes
med en blandning av lantligt välkomnande
och misstänksam vaksamhet.

Man vet aldrig vad skit folk har för sig.

Där jag växte upp visste alla vem man var.
Där är hon som läser så mycket,
hon som är med i vuxenkören,
hon som inte konfirmerade sig.

Hennes mamma har cancer.
Hon kanske kommer dö.
Man ska vara extra snäll mot henne
för hon kan vara lite känslig.
Döden är en känslig sak.

Där är hon som ingen fattar,
för hon är lite bäng i huvet.
Jag fattar inte hur jag kunde leka
med henne när jag var liten.

Och hennes pappa verkar inte riktigt klok,
han tvättar fan bilen varenda dag.

Där jag växte upp visste alla
allt om kor och gröna stövlar.
Där fanns gott om fallfrukt,
men inga låsta dörrar.