- Ursäkta mig, men jag måste bara fråga...
Mannen, som kommit att dela bord med oss, vände sig nyfiket mot min bror som förnöjt satt och mumsar på sin jättesmörgås. Min bror, som inte ens väntade in frågan, svarade nu med ett leende.
- Nej, jag är inte bror till Börje Salming
- Nähä, mannen skrattade förläget, du får ursäkta, men jag var bara tvungen att fråga - ni är ju så lika!
- Ja, jag vet. Du är inte den förste som frågar...
Jag log där jag satt, väl medveten om att jag själv en gång förväxlat de två. \"Varför är Ove på TV i ett program om fiske?\", hann jag tänka innan jag insåg vem det var jag såg där i TV-rutan. Vad det är som utgör likheten vet jag inte riktigt, men Ove har vuxit upp till en yngre kopia av vår ärrade ishockeyhjälte. En stor skillnad dock. De ärr som Börje ärofyllt förskaffat sig på världens ishockeyrinkar från tonårstid och uppåt lyckades Ove kopiera innan han ens uppnått tonårsåldern! Det ska ärras i tid...

Redan som tultande 1,5 åring erhöll han sitt första minnesmärke på den annars babysläta huden. Det var när vi var på bilsemester och hade stannat till vid en vägkrog för lite lunch. Matstället var mysigt med gamla möbler, öppen spis och servitriser med broderade volangförkläden. Pappa hade en ny semesterkeps, som Ove fick fatt på. Med den på huvudet började han så springa omkring inne i lokalen. Kepsen som var lite stor halkade dock ned över ögonen där han sprang, men inte stannade han för det. Nej, han fortsatte med full fart rakt fram - rakt in i den öppna spisen! Det vrål min bror utstötte fick alla på serveringen att vända på huvudet. Där vid sidan av den öppna spisen stod min bror och illvrålade med blod rinnande nedför hela ansiktet. Jag vet inte om servitriser likt flygvärdinnor är tränade för katastrofsituationer, som när barn springer rakt in i öppna spisar, men snabbt som ögat hade någon av dem burit ut Ove i köket. Mamma och pappa rusade efter och när Ove lagts på ett serveringsbord försökte man gemensamt upptäcka var allt blod kom ifrån. Någorlunda avtorkad kunde man så ana ett centimeterstort sår mitt i pannan. Det verkade lätt åtgärdat. Men när Ove sekunden efteråt började illvråla igen, nu därför att han var fasthållen, så började blodet pulsera ur det lilla hålet, tills det sprutade rakt upp som en regelrätt fontän. Alla som stod i närheten fick sin beskärda del av flödet och semesterskjortor och nystukna förkläden förevigade händelsen, liksom mammas svettiga kinder som fläckades extra i hennes försök att trösta det skrikande barnet. Ett snabbt tryckförband lades innan vi skyndsamt fick bege oss till närmaste sjukhus.

Väntrummet var fyllt av människor, men när mina föräldrar uppenbarade sig i dörröppningen, svettiga och blodiga med ett skrikande barn i famnen, var det uppenbart för alla vem som var i störst behov av en doktor. Väl inne i undersökningsrummet besiktigade doktorn snabbt det lilla såret och konstaterade att min bror troligen skulle plågas mer om man försökte lägga bedövning innan man sydde.
- Det behövs bara ett par stygn, konstaterade han, och jag kan sy snabbt ! Kan du håll honom? fortsatte han vänd mot min far.
Pappa, som tyckte doktorns förslag verkade vettigt, höll så min bror i ett stadigt grepp, medan doktorn snabbt prydde den släta pannan med det första av många ärr. I det överfyllda väntrummet såg man med medlidande bort mot mig och mamma, övertygade om att man gjort dagens goda gärning då man lät denna familj gå före i kön. För han var ju farligt tilltygad deras lille gosse!

Så tultade lillebror vidare i livet och blev med tiden allt stadigare på benen. Med det följde också allt längre och vanskligare äventyrsfärder.
Stillsamma lekar var ingenting för Ove, det stod klart tidigt. Det som gällde var fartfyllda aventyr som indian och cowboy, upptäcktsfärder i träd och klippor och rallyåkning på cykel så att stänkskärmar skallrade och ekrar kroknade. Det luktade alltid en blandning av salt, smuts, blod och lera när Ove kom hem framåt skymningen uthungrad och slutkörd efter en dags intensiv lek. Själv kunde jag med lätthet fuska med kvällsritualerna utan att någon märkte om jag tvättat mig eller ej. Så inte med lillebror. I den stund han kom innanför dörren fick mamma, med ett stadig grepp om någon del som inte var för lerig, bära bort honom till badkaret för någon timmes blötläggning. Först därefter kunde man med säkerhet avgöra om det verkligen var lillebror och inte någon annan busunge som hittat till vårt hem. Kanske hade Ove passat bättre i en annan tidsålder. I en tid då man levde i grottor, jagade vildsvin med spjut och ingen klagade över lite smuts under naglarna. Fast på ett sätt var det nog tur för honom att han föddes i modern tid, för jag vet ingen annan person som blivit ”ihoplappad” så många gånger som han - både professionellt och lekmanamässigt. Kanske hade uråldriga medicinmän och kloka gummor inte klarat den uppgiften lika bra som modern sjukvård och vår händige far. Pappa, som nog har lite konstnärlig begåvning och som faktiskt tjänstgjort som sjukvårdare i lumpen, lärde sig nämligen rätt snart precis hur man klämmer ihop sår i ansikte och skalle, så att de efterlämnar minsta möjliga ärr. Ja, han blev med tiden så duktig som ”gosselagare” att grannfruarna började skicka sina blödande småpojkar till vår far för reparation. Och vad jag vet blev alla lagade till belåtenhet.

Viss service var vårt hem förpliktigade att bistå med eftersom lillebror förutom eget åstadkomna blessyrer även utan anseende till folk ”ärrade” både lekkamrater och syskon. Så en välfylld förbandslådan var ett måste i vårt hem! Härdade blev de mina föräldrar, men det kan bli för mycket - också för de mest härdade! En gång fick jag höra hur pappa beklagade sig inför mamma. Det var när lillebror hade kastat en sten mot Håkan, grannkillen, så att pappa hade fått rycka ut med desivon och häftplåter. Medan lillebror väntade på att lekkamraten skulle renoveras, så leken skulle kunna fortsätta, passade han på att gunga i tvättlinan. Den brast givetvis och fallet efterlämnade en stort gapande sår i Oves bakhuvudet. Så fort Håkan var omplåstrad fick alltså pappa ta sig an sin egen son också. Glada och stolta över sina hopplåstrade huvuden sprang så pojkarna ut på äventyr igen och pappa kunde reparera tvättlinan innan mamma kom hem från jobbet. Nästa dag direkt efter frukost gick lillebror ut i trädgården, såg den nya tvättlinan och beslutade sig för att pröva hållfastheten. Kunde det vara så att den nya linan var starkare än den gamla? – Det var den inte….

Generös som han var, delade alltså Ove med sig av sina ärr till alla runt omkring. Att vistas i närheten av denna obevekliga naturkraft innebar också initiering i ärrandets konst. Jag har själv en handfull ärr som minne av lillebrors vilda livsstil. Tre av dem fick jag vid ett och samma tillfälle, när Ove lockat sin annars så lugna syster att leka indian och cowboy ”ridande” nedför samhällets brantaste (och smalaste) backe. Problemet var bara att jag inte hade cowboyboots utan träskor och att \"hästen\" var en minicyckel med skruvar för styret precis i jämnhöjd med mina sparkade, träskoklädda fötter. Vad som hände, kan förtjäna en egen berättelse, men klart är att konstruktörerna inte hade gjort riskberäkningar som innefattade att cyklar ska eggas till galopp med bensparkar…

Nej, lugn var han inte, min lillebror och kanske var det med beräkning som vi vid nästa flytt bosatte oss granne med samhällets sjukstuga. Där blev min bror stamgäst. Ja, att besöka sjukstugan var en av veckans återkommande aktiviteter och så självklar att jag ända tills jag fick egna barn var helt övertygad om att små barn ska man åka till doktorn och laga ett par gånger i månaden. Inga personalnedskärningar behövdes på den sjukstugan, det såg min bror till och med tiden blev personalen riktiga experter på varierad katastrofhjälp. Lillebror lyckades med konststycket att kila in ett frimärke ända fram till trumhinnan, att i pulkabacken bita hål i sin egen tunga – snacka om tidig pircing – och att på dagis välta en kastrull med kokande spagetti över huvudet så att hans hårfäste förändrades för all framtid.

Nu 38 år senare har hårfästet krupit ännu högre upp, men av helt andra orsaker. Lillebror har blivit en stadgad medelålders man med barn, villa, kombi och ordnat arbete. På avstånd kan nog ingen som möter min välklädde, välansade och väldoftande lillebror ana att han har ett så äventyrligt förflutet. Men kommer man nära så kan vem som helst se att här är en man som levt farligt. Där andra människor bär med sig sin livshistoria i tummade fotoalbum eller kantstötta dagböcker bär lillebror med sig minnesmärken från sin barndom i det tjugotal ärr som pryder ansikte och skalle. Och kanske är det just Oves ärrade ansikte som sätter honom i respekt hos de elever han undervisar. För hur ska dessa barn, uppväxta med allehanda actionäventyr, kunna avgöra om magisterns ärr kommer från ishockeyrinkar, bergsmassiv, eller våldsamma slagsmål? Men jag vet --- lillebror är inte farlig. Han var helt enkelt en gång, för länge sedan, en ovanligt aktiv och äventyrlig liten gosse! Jag vet också med säkerhet, att han trots likheter, inte är bror till Börje Salming. Han är helt enkelt min, bara min lillebror!