Ögonen börjar bli blanka av tårar
De lyser av rädsla
och av skräck

Munnen är halvöppen och förstummad
av skriket som aldrig undslapp honom
Förvåningen och smärtan
som präglar hans lilla pojkansikte
förnyas
när den andra örfilen
snärtar upp ännu en rodnad på hans kind

Skräcken och hatet väller upp i mig
får mitt inre att kännas
som glödande is.

Jag hatar!

Hatar mig själv och min barnsliga oförmögenhet
att ta hans plats

Hatar den rädsla och förvirring
som hans blå ögon uttrycker
De får mig att vilja men...
jag kan inte förmå mig

Jag hatar den vuxne mannens hela väsen
Varje liten millimeter av honom

Hatar hans alkoholstinkande andedräkt

Hatar hans rasande blick

Hatar hans stora, träffsäkra hand

Hatar hans blinda ilska
som får sitt utlopp
på den lilla kinden

Men mest hatar jag honom för att han är vuxen
och vi är
barn

Pojken vet inte varför
han söker febrilt efter en anledning
en orsak till denna oprovocerade bestraffning

Han letar men finner inte

Det finns ingen anledning

Han råkade bara göra sig påmind
vid fel tidpunkt

I tanken ikläder jag mig en skinande rustning
och
i min hand
ett svärd

Rusar fram
ställer mig mellan dem
och
låter den vrålande ilskan
träffa mig istället

Som det krigarbarn jag är
höjer jag svärdet
och
stöter det med kraften
av all min rädsla
i bröstet på mannen

Jag räddar den lille
undan det
stinkande, groteska monstret

Men tankar är just inget annat än tankar

Det enda jag gör
är förmögen att göra
med min lilla späda barnkropp
är att hata

Jag är sju år gammal
min bror är tre

och mannen
heter "Pappa"