i fosterställning vilar du
väntar du i sköra höljet
en ny tideräkning någon annanstans

i ögonblicket av människans ursprungliga öde
styr du din egen vandring mot fullbordan

så ömkansvärd ändå skimrande
som genomlyst av trygghet

 din önskan om ro bär stråk av skönhet
allt är som det skall denna insiktens stund
bortom tidens ekande ticktack
och det vita sorlet utanför

 ändå famlar dina händer rastlöst räddvilset
över landstingets gula filt

 så kallar du mig mamma
och jag låtsas för oss båda
när jag stryker din tunna hud

är det du som väter mina kinder
när jag går hem?