Mörkt trä, väggarna ljusaprikos, vita lister och fönster utan gardiner. Åklagaren fingrar på sin penna.

"Och när hon kom hem från jobbet, var befann du dig då? Var du hemma?"

Det har hunnit bli vinter sedan de sågs sist. Han var alltid magrare och blekare på vintern. Ljuset från fönstret framför honom är vinterkallt, som om solen glömt värmen och bara kommit som en betraktare, som en kall åskådare. Det vita skenet verkar besvära honom.

"Jag var hemma. Satt framför datorn.... i vardagsrummet"

"Tack.”

Målsägandebiträdet ser uppmuntrande på henne. Nu är det hennes tur.

"Han hade förberett maten, när jag kom och vi dukade i vardagsrummet. Jag trodde verkligen att vi skulle kunna prata om våra problem… Det var så många missuppfattningar..."

”Du ville alltså prata om eran relation?” Åklagaren har inte lyft sin penna från pappret, men han ser på henne nu, vänligt. Han, advokaten och målsägandebiträdet skriver nästan oavbrutet.

”Han var ovanligt lugn, så det kändes som att han skulle lyssna den här gången… Annars ville han aldrig lyssna på mina förklaringar.”

”Så svartsjuka var ett problem i er relation?”

”Ja… Det kunde vara jättefåniga saker… Jag fick bara titta ner i gatan, pratade aldrig med några män om jag inte var tvungen, ibland inte ens då. Han kunde ju missuppfatta. Jag var så rädd om vår relation.”

Mannen tittar hastigt upp, hon ser det i ögonvrån, men låter bli att se tillbaka. Vet att han försöker övertyga sig själv och de andra om att det inte hade varit så, som hon säger. Vill han, så är det ingen konst för honom att vrida sanningen utom räckhåll för henne. Den socialt geniale. Det här är hans gebit; här är han som fisken i vattnet, men han borde tala sanning idag. Han borde inte ha mage att ljuga.

Hans advokat har antecknat flitigt och med ett bestämt raspande i pappret avslutar han en notering, och fortsätter. Misstro i ögonen:

"Du sa att han drog upp dig ur soffan i håret och att han sedan slängde runt med dig som en..."

Han tittar ner i protokollet och citerar.

'Trasdocka'? Samtidigt skulle han ha... 'slagit dig hårt över tinningarna och öronen'?"

"Ja...?"

”Trasdocka”, varför hade hon använt det ordet? Det hade nog en alltför teatralisk klang! Målsägandebiträdet trippar med fingrarna i bordet. Hon vet: det mesta bygger på att den målsägande utstrålar saklighet. Hon borde ha valt ett annat ord.

Advokaten ser sig om triumfatoriskt:

"Hur kunde han slå samtidigt som han höll dig i håret?"

"Jag förstår inte... Det var så han gjorde."

”För mig låter det bara så märkligt att någon kan slå samtidigt som han… drar dig i håret… Antingen slog han dig väl eller också drog han dig i håret, man kan väl inte göra både och?”

De simmiga ögonen får advokaten att likna någon som druckit för mycket. Han påminner om någon, ett avlägset minne från en efterfest; de fulla killarnas plumpa, intima närmanden, utan hänsyn. Kanske har han druckit?

”Jag förstår ärligt talat inte vad det är som du tycker är så konstigt. Det gick till så, precis så som du säger...”

”Hur många gånger slog han dig då där i vardagsrummet?”

”Jag räknade inte.”

”Men du måste väl ha någon uppfattning… Var det två gånger eller trettio?”

”I så fall trettio-fyrti gånger…”

Han ändrar inte en min, ser fortfarande på henne som om han trodde att de var ensamma i rummet, som om han njöt av att få gräva i det som hände. Kanske är han samma typ själv? Han kunde väl åtminstone låta bli att flina!

“Han drog mig ut i hallen på det viset, i håret, in i köket där han slet ner mig på golvet. Jag skulle ut genom köksingången, förstod jag. Ett glas som stod på bänken vid dörren for i golvet och gick sönder när han sträckte sig mot handtaget. Han försökte dra mig mot öppningen. Sedan kom han efter och började sparka mig i sidan… Ja, då hade jag lyckats ta mig tillbaka in i vardagsrummet… Jag tog mig upp igen därifrån, tillbaka ut i hallen… Han slog hela tiden så fort han kom åt, det var minst fyrtio slag, säkert mer.”

Advokaten har inga fler frågor. Målsägandebiträdet har slutat anteckna, verkar lugn, vänder sig till mannen:

“Du sa att du bara gav henne en örfil, och att det andra bara är påhitt. Om det bara var en örfil, varför tror du då att hon gick till sjukhuset nästa dag? Går man till sjukhuset för en örfil, och hur förklarar du bilderna?”

Han växlar några ord med sin advokat och säger sedan:

“Hon har problem med öronen, hon är känslig på öronen… Det är inte första gången hon går till läkaren.”

Åklagaren har ytterligare några frågor. Han vänder sig till kvinnan:

”Såg du vad klockan var när det började? Ni hade ätit färdigt sa du, när ni började prata om de här känsliga sakerna. Kan klockan ha varit halv elva? Vad hände sedan han sparkat dig? Har du några begrepp om när det hela var över, och det var lugnt i huset igen?”

Hans ton är hänsynsfull. Han vill bara få händelseförloppet klart för sig.

”När jag såg på klockan en stund efter misshandeln var den nästan halv tolv. Då var det lugnt… Men jag hade en känsla av att det var över väldigt snabbt. Det var så intensivt…

Minns så väl att jag skrek: “Det var din sista gång!” där i hallen, precis innan jag sprang in i sovrummet och drog igen dörren. Då var jag alldeles matt, skakade, men jag kände mig glad att jag sagt så, det var de enda ord jag fick ur mig på hela den här tiden... Jag tror att jag beslutade mig just då för att han inte skulle få röra mig mer, att jag skulle lämna honom om jag bara kom undan…

Efter det trodde jag att jag skulle få vara ifred eftersom flickan låg och sov i rummet, men så kom han efter, helt besinningslös, skrek att jag inte skulle smälla i dörrarna! Han slet ner mig på sängen, tog strupgrepp. Jag försökte skrika och vrida mig loss. Jag kunde inte röra armarna.”

“Var det då flickan vaknade?”

“Ja, och då släppte han äntligen greppet och slog mig igen, över ögat - för att jag väckt henne... så då kom jag loss.”

Hon behöver andas. Fönstret står på glänt. Alldeles utanför har en långtradare stannat framför trafikljuset. Den stånkar, skuggar. Alla i salen sitter tysta. Bara åklagaren verkar uppmärksam där han sitter lutad över sina papper. Ljuset växlar till grönt och man hör hur trafiken kopplar. Åklagaren riktar sig till mannen:

“Alltså; En av er ljuger ju. Antingen är det Du som ljuger eller så är det hon som ljuger; menar du att hon ljuger, att hon hittar på allt det här? Varför skulle hon göra det?”

Trafiken rullar iväg. Solen dränker dem igen med sitt kalla vita sken. Frågan kom oväntat, men den är bra. Som om åklagaren förstått… Nu kunde han åtminstone välja att tala sanning, utan att fullständigt förlora ansiktet. Skulle inte det vara det enklaste, det mest värdiga avslutet på rättegången, på deras liv tillsammans. För han insåg väl att det var slut nu?

Han blundar, lutar sig framåt med pannan i händerna. Sitter så, djupt koncentrerad. Hans panna mörknar. Två tydliga blodådror sväller under hans händer, får honom att se grotesk ut. Han harklar sig ett par gånger men förblir tyst…

Det var ju det han tjatat nästan mest om: Hur värdig han var. Hur ovärdig hon var honom. En sådan stor människa han var; hur liten hon var… Han kunde erkänna för att visa att han åtminstone var kapabel att ta ansvar… nu när åtminstone de båda visste hur fel han haft om det andra… Han sitter fortfarande tyst, låter huvudet sjunka ännu längre ner mot bordet.

Åklagaren frågar igen, nu med lätt uppmuntrande röst:

“Nå, är det hon som ljuger eller är det du?”

Han säger det utan att titta upp:

“Nej, hon ljuger inte.”