Det var jag och några vänner en lunchrast i april
vid ett populärt studenthak där man kan få
sin falafel precis som man vill.
Vi stod och väntade där utanför,
kallpratade politik sådär som vi gör,
och hade precis betalat och fått vår mat
när det steg fram en ung, kamouflageklädd soldat.

Han sa: ”Folk tjatar och går på,
om andra alternativ,
men vi riskerar gärna våra liv
när det gäller makt eller ekonomi.
Vi har redan gjort vårt val:
Beväpnade till tänderna
följer vi våra ideal
till helvetet och ibland tillbaka.
Varför prata med din fiende
när du kan få honom att skaka?

Där andra ser övergrepp
och moraliska tvetydigheter
ser vi bara möjligheter!
Elda hatet och svälj medkänslan,
det är den som är farlig,
och efter bomb på bomb på bomb
är den känslan vanlig.
Det är fullt möjligt för vem som helst
att släcka en människas livslåga,
det gäller bara att våga!
Rättvisa eller systematisk tortyr,
det är en definitionsfråga.

Vi är starkast när det gäller,
vi skrider till handling
medan FN bara gnäller
om dialog och diplomati,
men om världen någonsin ska bli fri
ska det ske i vår regi!
Det ska va bomber och explosioner,
destruktion för miljoner,
så åt helvete med habeas corpus
och fram med hårdare förhörsmetoder!

Upp till kamp för demokratin
och våra västerländska ideal!
Vi ska bomba bort alla förtryckta kvinnor
och deras barnarbetande barn!
Låt oss utplåna alla islamistiska terrorister,
alla religiösa fundamentalister,
för i den bästa av världar
är alla individualistiska kapitalister!”

Och jag tittade på honom
och sa att ”rent instinktivt
så verkar ert tillvägagångssätt
en aning kontraproduktivt.
Någonting måste göras, jag vet,
men att bekämpa terror med terror
är en matematisk omöjlighet!”

Och han log från öra till öra
och sa: ”krig har inget med logik att göra.”
Jag nickade trött, ”ja, det är väl så”,
och det var dags för oss alla att gå,
så han tog sin mat och gav oss en nick
och skulle just vända sig om
när jag lyckades fånga hans blick.

”Lycka till, vad som än händer.
Kanske kan vi tala mera om du återvänder.”