Så vacker...
unik i sitt slag
det kunde väl alla se
Så diken - kanaler grävdes
för att vatten och näring ge

Så sårbar...
av sol svedd och skadad
det är vad alla vet
Så vallar byggdes och stöttor
för skydd och säkerhet

Men i nattens mörker
när väktaren sover
I dunkel där ingen ser
förorenades källan
skyddande stenmur vältes ner

Och trädgårdsmästaren gråter
skövlat allt hans verk
sitter på nedfallen tall
den nakna, tömda jorden
så ödslig, sorgsen och kall

Så okuvlig...
han reser sig - sakta
greppar tag i sin såningskorg
Mättar trötta jorden
låter liv spira ur sorg

Så vacker...
unik - och ändå
Blir ännu vackrare nu
sådd, skövlad men helad
begråten men djupt älskade DU!