Glada skratt fyller luften
studsar mellan husen
utom hennes skratt
som sedan länge stelnat
likt en grå klump.

Hennes ögon
en gång så oskyldigt blå
och glittrande av glädje
blickar nu matta
likt pälsen hos en otvättad hund.

Ensamhetens vassa vindar
som sårar likt vargars käftar
bär fram de hårda orden
och varje utebliven kram.

Till synes enkla ord som
lämnar skyldiga barnläppar:

Du är med.
Du är inte.